Come gie's a song, Montgomery cried
and lay your disputes a' aside
What nonsense is't for folks to chide
for what was done before 'em
Let Whig and Tory a' agree,
Whig and Tory, Whig and Tory
Whig and Tory a' agree
to drop their Whigmigmorum
Let Whig and Tory a' agree
to spend this night in mirth and glee
And cheerfu' sing alang wi' me
the Reel O' Tullochgorum
Let wardly worms their minds oppress,
wi' fears o' want and double cess
And sullen sots themselves distress
wi' keeping up decorum
Shall we sae sour and sulky sit?
Sour and sulky, sour and sulky
Sour and sulky shall we sit,
like auld Philosophorum?
Shall we sae sour and sulky sit,
with neither sense, nor mirth, nor wit
Nor ever rise to shake a fit
to the Reel o' Tullochgorum?
- Från Tullochgorum, skotsk folkvisa, förmodligen skriven av John Skinner någon gång under 1700-talet
Jag var där när historien upphörde.
Vi var alla där. Men jag var inte bara där, där som vem som helst som har en kusin som tjänade av sin FN-tjänst i Tjetjenien, såg ungdomarna bryta sten från Göteborgs gator på tv eller som pratat en stund med på en tågstation med någon som arbetade som missionär i Rwanda under kriget. Inte ens som mannen som lämnade kaféet på gatuhörnet med en kopp och munk i handen för att se World Trade Center störta samman två gator bort, eller som Hannes när poliskulan grävde en blodig tunnel mellan hans mage och rygg två kvarter ovanför Avenyn.
Jag var där, på platsen där historien upphörde. Där vår världs fabrikat delade sig, och den första drömmen föll igenom. Vårregnet föll, och dropparna sjöng om andra länder och världar när de splittrades mot min hud. Skogen ovanför Österängen luktade våt nattsommar.
Jag såg drakens öga öppnas.
* * * * *
Sebastian och Johannes
Du finner dem inte där du hade förväntat dig. Du finner dem inte där de egentligen hör hemma. Och du finner dem absolut inte där de själva hade valt att vara.
Är det hjältar du söker, finner du dem just nu på ett tåg. Två i antal är de, och missnöjet strömmar från dem som spelad kärlek från en ensam student på Avenyn när barerna stänger.
‘Det var verkligen inte din ide? Inte så att du råkade skryta med dina böljande, svällande muskler, och hur du, typ, skulle klara av vilken sorts arbete som helst?’
Mannen som pratar är en pojke, lika vacker som han är tillgjord, med smala, raka drag, höga kindben, tydliga käklinjer, kvinnliga ögon och en flickas mjuka läppar. Hans lugg faller precis där han vill att den ska falla, svart och en aning lockig, välskött, glänsande och precis lång nog att rama in ansiktet i en slöja av nogrant ansad mystik. Hans kläder är, så klart, ett perfekt möte mellan 1600-talets utstuderade överdådighet, det tidiga 1900-talets flanöriserande tungmodighet, och den nya tidens industriella, gotiska, skimrande mörker.
‘Nej. Jag kommer aldrig mer tillåta mig själv att skryta efter att ha sett dig på scen.’ Ett skratt. ‘Jag tror att det är precis så illa som mamma beskrev det. Dina föräldrar bjöd över mina på likör-provning, och någon gång gång under kvällen började de diskutera hederlighet, handlingskraft, och att förtjäna sitt eget uppehälle. Inom en timma hade de bestämt att både du och jag skulle tvingas slava för att tjäna våra egna pengar en sommar i våra liv. För att förstå hur arbetarklassen har det, och att vi inte kan luta oss tillbaka och leva på våra föräldrars pengar. Och eftersom varken du eller jag tog det på allvar över huvud taget, och eftersom vi båda var utan sommarjobb nu när sommaren kom, och eftersom våra föräldrar håller fast vid den här fåniga idéen om att vi ska tjäna våra egna pengar, sitter vi nu på ett tåg på väg mot din faster, som bor närmare ingenstans än nära alla stora städer, för att hon har lovat att fixa anställning åt oss där. Det är därför vi sitter på ett tåg på väg mot, uhm...’
Pojken som sitter mitt emot är en man. Låt inte hans långa svar ovanför lura er. Han är fåordig och tystlåten. Men även om tre timmar med vännen på andra sidan kupébordet inte har kostat honom hans tålamod eller godmodiga ton, har det lättat banden på hans tunga länge nog för att låta honom svara på frågan som ställts om och om igen under de senaste timmarna. Han är lång, och bred, och kraftfull. Raka linjer, kraftiga käkben, ett ärligt, vänligt ansikte och en ödmjuk blick ramar in en ung man nästan lika attraktiv som den smala, slanka pojken på andra sidan bordet. Nästan lika attraktiv, men så fruktansvärt annorlunda. Hans muskler böljar och sväller faktiskt, men på ett ödmjukt och stillsamt vis.
‘...Söderköping, heter staden, ja!’
‘Att lämna storstaden kanske har gett dina ord vingar. Jag har aldrig hört dig prata så mycket. Det är lysande. Jag lämnar dig i Söderköping när sommaren är slut, så kan du byta gymmet och boxningen och pappas företag mot författande. Sedan kan du börja flörta med alternativa flickor, klä dig som en konstnär, och så slipper jag skämmas för dig på Café Java när du hälsar på.’
‘Någonting säger mig att Söderköping inte är en stad man stannar i.’
Den smala, vackra pojken fnyser och låter blicken vandra ut genom fönstret i kupéen. ‘Någonting säger mig att Söderköping inte är en stad man någonsin kan lämna, om man en gång bestämmer sig för att stanna...’
* * * * *
Jag
Några hundra meter in i skogen ovanför ängen, ovanför Österängen, en samling hus och människor som inte hör hemma någon annan stans, har en liten bäck grävt en djup fåra i gräslandet som bär upp ekarna. Den rinner ut i ett dike av betong vid de första raderna av hyreshus på Österängen, och inget i sättet den sakta skingras och splittras till vattenpölar på asfalten vittnar om hur vacker bäcken är, där inne i skogen, under lövverket och i skuggspelet av filtrerade solstrålar. Jag har aldrig funnit bäckens källa eller ursprung. Men jag har aldrig letat. För mig har bäcken alltid fått vara en möjlighet till oändlighet, eller en stig som leder till en främmande värld. Och jag kan inte blunda för ironin.
* * * * *
Jon, brodersmördaren
Vart har du varit
Vart har du vandrat
Min son, min älskare, min vän, min broder
Vandrat längst med stranden
Sett ut över havet
Min vän, min kärlek, min älskade moder
Vad gjorde du där
Varför stannade du tills natten
Min dröm, mitt hopp, min son så dyster
Jag högg ved till mörkret
Och samlade ris och vatten
Min kamrat, min frände, min nyvunna syster
Men varför är det då jord på dina händer
Och blod över dina ben
Min tröst, mitt hopp, min hjärtas värme
Vinden blåste hårt från norden
Och min häst stampade med sin järnskodda hov
Min lycka, min kropp, mina ögons lyster
Men blodet på dina händer
Och det röda på ditt svärd
Min vän, min vän, min olycklige
I natt har jag slagit
Min broder till döds
Moder, syster, otycklige
- En vers av en namnlös visa som ofta sjöngs hos Stjernefolket under Den Långa Vintern
Över kalfjället blåser vinden kallare än i de djupa skogarna till söder, men inte lika kallt som runt vandrarens nakna hals. På tre fulla och ensamma mångångar har varken rök eller bebyggelse setts till. I gryningen möts två världar över trädens kronor: den vilda skönheten och enorma vidsträcktheten hos morgonens upplysta skogar, och mystiken och den mörka hotfullheten ibland nattens skuggstigar.
Vandraren kallas Jon, och känner inte längre kylan. Från toppen av berget kan han se förbi dalen, där ljus och mörker dansar i en kärleksfylld kamp, över kullarna som kröner dalens andra sida, tills blicken irrar bort sig ibland bergen till norr. Av alla vägar han tvingats vandra, hade han önskat att bort från sina vänner och fränder inte varit den enda där han saknat ett eget val.
Gryningen är kall som ensamhet, och Jon lindar den stela oxhuden runt sin hals och nacke. Djuret som skänkte sitt skin behöver det inte längre, och hade inte vandraren vetat bättre, hade han avundats det. Istället försöker han se stigar mellan bergen i norr som inte finns, och dyker med blicken ner mellan träden, i förgäves hopp om att finna en ensam varm källa. Källorna är sår i modern, men vattnet värmer som hjärteblod.
I tystnaden ljuder skriet ifrån skogen klart och tydligt. Det låter som om tusen rovfåglar samtidigt funnit sitt byte. Och Jons svärd är i hans hand, och hans ögon klipper för att driva bort kylan och tårarna. Striden börjar i stunden då den kvickaste av de stridande blir medveten om den andra, långt innan stålet korsas. I Jons tankar fäller han slag efter slag mot sin ansiktslösa antagonist, samtidigt som han försiktigt börjar leta sig fram, nedför sluttningen, ner i sitt medvetande, till den plats där en man kan dra svärd mot sin broder, ner i dalen och in ibland träden.
En helt annan gryning väntar på honom mellan stammarna. Ljuset silar ner genom trädkronornas nätverk av löv och grenar, och skuggor och vitt färgar stigen i fläckar, som en filt sydd av hundra olika hudar. Djuren har tystnat, andaktiga och avvaktande inför mötet mellan två större rovdjur. Jon överger sikten till förmån för osynlighet och sjunker in ibland träden vid stigens sida. Han ler och överraskar sig själv med att andas ut i lättnad varje gång han stannar upp för att lyssa, och känner stålet genom djurhuden som täcker hans hand. Han vet hur lätt det är välja den vägen. Men för en man som dragit blankt stål mot en vapenlös är varje strid mot en riktig fiende en gudagåva.
Och sedan färgar Jons blod trädet vid hans sida, och det långa öppna såret på hans överarm biter som vintervattnet under ett tidigt morgonbad. Han slänger armen som håller svärdet i en cirkel, och urgammalt trä, murket ifrån många års smält snö och sommarregn, splittras och ger vika för bladet. Smärtan kommer igen, den här gången längst med hans högra ben, innan Jon har ryckt sitt vapen fritt från trädstammen. Han tar ett tungt steg åt sidan för att finna sin fiende med blicken, och benet ger vika. Marken möter honom som slutet på en ond dröm.
Efter många hjärtslag lyfter Jon sitt huvud, och de tunga andetagen hjälper honom att urskilja varelsen. Den kurar mellan två trädstammar, och de gula ögonen flackar vilt från skugga till skugga. Den är knappt halva vandrarens storlek, men blodet han vet droppar från dess klor är all påminnelse Jon behöver för att minnas hotet varelsen utgör.
Sedan ser han in i dess ögon, och ser där smärta och rädsla stor nog att spegla hans egen. När deras blickar möts, rinner Jons vrede och kamplust av honom, och en märklig stillhet lägger sig sakta mellan träden. Varelsen själver fortfarande, och dess ögon stannar vid Jon för att hålla honom fast i sikte, men plötsligt verkar den mer utmattad än aggressiv.
Med ögonen fästa vid de två ljuspunkterna i dunklet reser sig sakta Jon upp med svärdet som stöd. Benet och armen bränner, men vandraren känner inte smärtan. Med en vårdslöshet som förvånar honom själv närmar han sig sakta träden där den lilla besten väntar. Ett dovt morrande börjar någonstans djupt i djurets strupe, och glider mellan dess vassa tänder och öppnade mun tills det når ut. Och Jon hör i det lätet bara klagan och ångest, och en hopplöshet som han trodde endast människor förunnad. När han en stund senare överkommer sin egen rädsla, och till slut tar de sista stegen fram till djuret, vilar djurets huvud på sina tassar, ögonen halvt stängda i en fåfäng kamp att behålla vaksamheten, och andetagen kommer i korta, hesa stötar.
Han sitter med det där, vandraren med det lilla odjuret, och stryker dess huvud medans det dör. Han förstår inte varför han ger sin fiende den trösten. Kanske för att han kommer leva, medans varelsen vid hans fötter och under hans hand snart är död. Kanske, i en förvriden bild av krigarheder, för att djuret skonade honom. Eller kanske är det för att han aldrig sett något vackrare och mer hopplöst i hela sitt liv. Och morgonen är över innan Jon lämnar platsen där han för första gången såg hur ensam en varelse kan bli, när man väljer att vandra själv efter att ha dragit svärd mot sin broder.
* * * * *
Jag
Hon ville testa mig. Det var därför hon viskade i mitt öra, ‘har du rep hemma?’. När jag nickade mellan mina tunga, upphetsade andetag, sken hennes ögon, samtidigt som hennes tunga spelade över mina hals. ‘Visa mig att du är hård. Bind mina händer på ryggen. Sedan gör du precis vad du vill med mig. Visa mig att du vågar knulla mig utan gränser, och använda min hjälplösa kropp för din egen njutnings skull.’
Så jag band hennes händer, och lade henne på rygg på min säng. Sedan tog jag henne i munnen, hennes huvud lutat bakåt över sängkanten, mig ståendes bredvid sängen, med varsamma stötar. När jag njutit länge av känslan av hur hennes halsmuskler reflexivt drog sig åt runt mig, drog jag mig ur, ställde henne på alla fyra, band för hennes mun, och tog henne analt. Hon stönade genom den dåligt knutna munkaveln att det gick för henne efter bara någon minut, och även om jag inte vet om det var sant, hoppas jag det betydde att hon njöt lika mycket som jag.
Precis innan jag exploderade, vände jag på henne igen, knöt munkaveln över hennes ögon, och ställde henne på knä på sängkanten. Sedan tog jag henne i munnen igen, den här gången framifrån och underifrån istället för ovanifrån, och jag släppte inte taget om hennes bakhuvud och slutade inte stöta för än min värld dansade och sjöng, och jag såg genom krampaktigt halvslutna ögon att hon inte klarade att svälja allt.
Du kommer inte tro mig, men det var kärlek vid första blodsdroppen.
Hon retade mig i timmar efteråt för att jag varit för varsam. Jag lovade henne där hon låg på min arm i gryningsljuset att inte hålla tillbaka nästa gång, att lämna blåmärken över hela hennes kropp istället för bara hennes skinkor, att fortsätta stöta i hennes mun tills hon inte längre kunde andas, men jag ljög. Jag var redan då alldeles för betagen för att minnas mina löften.
Dessutom fick jag inte chansen gången efter. För då band hon mig. Och hon var inte lika varsam.
Minnet av smaken av mitt eget blod på hennes bröst kommer alltid vara lycka för mig.
* * * * *
Winnie
Solen steg högt över himlen, och det var rök i luften. Barn lekte på gatorna. Mellan väggar av kartong och murket trä stapplade Winnie mot den blåa himlen och den eviga horisonten, med sitt livsblod på marken bakom sig och sin mage i sina händer.
Fyra långa män kom från ingenstans. De var de fyra sista personerna Winnie någonsin träffade. Män med hjärtan av stål.
Det viskades, efteråt, att det var hon som gav ordern om Winnies död. Som en varning till alla som höjde sin näve i kampen för rättvisa under ett baner annat än hennes eget. Hennes älskare, ledaren för kampen, sitter alltjämnt bortlåst på den sydligaste ön, och utan honom glömde hon till slut vad hon kämpade för. Så viskades det efteråt.
Men när männen kom för att ta Winnie, väntade han på dem. Varje fråga de ställde på gatorna utanför, varje hård röst som krävde att få veta i vilket av tusentals skjul och kojor Winnie stod att finna, varje fråga som mötes av nekande röster och blanka blickar, var som lejonets vrål över savannen för Winnie. Winnie svek aldrig Sowetos gator och gränder, och människorna som levde på gatorna och i gränderna svek aldrig Winnie.
För Winnie var den yngsta och den starkaste av dem alla. Och när de kom för att ta honom, väntade han på dem. Kejsare Shakas spjut pröd väggen av kartong, plast och plåt bakom hans rygg, och i dunklet väntade Winnie på dem.
Den första av männen med hjärtan av stål som klev över Winnies tröskel betalade med sin syn. Det splittrade glaset från hans svarta, hårda, kalla solglasögon trängde djupt in i hans ögon, och Winnie höjde handen, och slog igen.
Den andra mannen som klev över Winnies tröskel betalade med sin röst. Winnies näve fann hans hals, och blod färgade den svarta kostymen när mannen föll. Hans ord gick förlorade i blodet som trängde ur hans mun, och Winnies fot fann hans huvud innan handen som fumlade efter vapnet fått grepp.
Den tredje mannen som klev över Winnies tröskeln betalade med sin framtid. Hans händer nådde Winnie samtidigt som den andra mannen föll, och han kastade Winnie mot skjulets vägg. Det lilla huset skalv och skakade, och mannen grep efter Winnies hals. Men Winnie, snabba, lättfotade, kvicka, smidiga Winnie, höjde sitt knä mellan mannens ben, och stal för alltid mannens ofödda barn.
Den fjärde mannen som klev över Winnies tröskel tvekade inte innan hans fot krossade handen på en av männen som föll innan honom, och mannen hade sett tillräckligt av död för att veta att Winnie bar död i sina ögon, och dansade med döden som rytm den dagen.
De stred i dunklet, den långa mannen med hjärta av stål och Winnie. Och tiden blev till ett täcke som lade sig och fördunklade männens sinne, tystade deras känslor och frös deras smärta, tills de båda inte kunde minnas en tid då de inte stridit, då de inte byt slag efter slag i ett litet bortglömt hus av kartong och metal och plast någonstans i världens skugga. Varje slag var till sist inte mer än en ton i en oändlig sång, en sång om dunkla skjul i Sowetos skugga, mörkret som faller som utbränd aska över savannen när skymningen faller, tystnaden som fyller tomheten som ligger som ett hav av svart mellan städerna som flyter som små öar av ljus i en oändlig ocean av kaos, en sång om urminnes tider och en oändlig strid på en bergstopp under en glittrande himmel av natt ovanför oändliga slätter av glömska och outgrundlig sorg.
Och sedan återvänder tiden, och den långa mannen drar ur sin kostym ett vapen av stål lika kallt som hans hjärta. Kulan gräver en blodig tunnel genom Winnies kropp, och exploderar genom hans rygg, sliter ett hål i väggen bakom, och försvinner ut till världen utanför. En liten strimma solljus faller på jordgolvet i skjulets mörker, och den dansar i Winnies blick när väggen skälver och skakar där han faller tungt mot sin tomma, slitna säng, med sin mage i sina händer och sitt hjärteblod på marken.
Och Kejsare Shakas spjut faller från sina krokar.
Den långa mannen i svart kostym, med solglasögon som täckte hans ögon och själ, och med ett hjärta av stål, hade fel. Död vilade inte i Winnies blick den dagen, och död var inte melodin som styrde hans steg under Winnies sista dans. Död brinner inte i hans ögon när han fångar det fallande spjutet, och med en lång, mjuk rörelse driver det genom kroppen på den långa mannen. Död följer inte med Winnie när han stiger över de fallna kropparna och förbi mannen vars liv sakta lämnar honom där han hänger med spjutet genom bröstet mot skjulets buktande vägg. Död fick inte Winnie att stappla sina sista steg genom gränden mot gatan där barnen fortfarande lekte med bilar av ståltrå och fotbollar av punkterat tyg. Död var inte det sista Winnie såg, när hans fallande blick fann himlen till slut, och för alltid gjorde den till sin egen.
Det var inte lusten efter död som fann Winnies kropp där, omgiven av tysta, sörjande barn, på en gata av röd sand och brusten jord, någonstans i hjärtat av en värld av kojor och skjul av kartong, trä, stål och plast och röd sand, någonstans i ett land där de som en gång gav världen liv inte längre är herrar över sina egna öden.
Du finner dem inte där du hade förväntat dig. Är det hjältar du söker, finner du dem just nu på Norrköpings järnvägsstation. Två i antal är de, och missnöjet strömmar från dem som bristen på livsglädje från en poet på Café Java.
‘Är det här allt? Är det här vi ska försmäkta i två månader? Är det här platsen som jag ska ge en sommar av mitt liv till? Tid som jag kunde spenderat med så många andra... Tid som jag kunde förlorat och aldrig saknat I så många andra!’
‘Det här är Norrköpings järnvägsstation, Sebastian. Det är en av Sveriges största städer.’
‘Jag pissar på den.’
‘Passa på att göra det nu. Bussen mot Söderköping verkar redan kommit in på stationen.’
‘Jag svär på att de alltid bygger de mest deprimerande hålorna bredvid stora städer, så att man verkligen ska känna skillnaden när man lämnar civilisationen och värmen och ljuset, och färdas i en tjugo år gammal buss som stinker av urin och spyor och svett och ensamhet och tomhet och fucking apati ut på landet, förbi bondgårdar som glesnar i antal och blir bara mindre och mer slitna tills man till slut åker förbi en ensam, övergiven skylt som uppgivet förkunnar ‘Välkommen till Söderköping. Du har just lämnat en av landets största städer, och är nu på väg in i en av de minsta, så att du verkligen ska förstå vad tomhet och ensamhet och övergivenhet är, och hur livets största lycka kan vara kabel-tv...’. Sebastian gör en paus. Tillochmed rabiata poeter från Avenyn behöver andas mellan orden ibland.
'Jag slår vad om att de gör allt det där, bara för att vi ska veta precis hur sjukt illa jävla lottade vi är som lämnar stora städer bakom oss för att resa till ställen där det är längre mellan husen än i Askim, och där det är svårare att hitta en vettig människa än i Helgons musikforum!'
'Är det ok om jag går på bussen medans du skriker på lyktstolpen, Sebastian?'
Tillochmed rabiata poeter tröttnar till slut på att försöka uppvigla lyktstolpar till uppror. Några minuter senare, lämnar bussen Norrköping, och ett skogsbeklätt slättland breder ut sig framför ett par förväntansfulla och ett par skräckslagna ögon. Den tjugo år gamla bussen färdas ut på landet, förbi bondgårdar som glesnar i antal och bara blir mindre och mer slitna, och efter femton minuter passerar de en skylt som förkunnar
"Välkommen till Söderköping”.
Bussen svänger på toppen av en höjd, och ett förrädiskt dolt kullerstensparadis breder ut sig vid kullens fot. Det är långt mycket större än det i Sebastians argaste fantasier, men fortfarande litet nog att husen glesnar och tunnas ut just vid gränsen av blickens räckvidd. En kanal strömmar som ett sista hinder och en sista varning just vid stadens gräns, och träden sveper snabbare förbi när bussen accelererar för att hinna passera bron över kanalen innan den öppnas, ner för höjdens brant, och för pojkarna oundvikligt närmare en sommar där ensamhet och tomhet och apati kommer dansa långt i fjärran, och gäcka pojkarna med en frånvaro lika stor och djup som skogarna som omfamnar Söderköping och sträcker sig till himlens rand.
Och när eftermiddagssolen exploderar som en nova i bussens fönster, vänder Johannes bort blicken, och ser den unga mannen vid det motsatta fönstret. Hans långa hår faller till hans axlar och döljer hans ansikte, hans kropp är kraftfull, och axlarna breda. Han är inte lång, men även sittande, vittnar hans hållning om självsäkerheten och den avslappnade kroppskontrollen hos en man som aldrig fruktar världen omkring sig, vart i den han än finner sig, och vem han än möter.
Plötsligt vrider mannen på huvudet, och det långa håret delar sig och ger vika för ansiktet under. Hans drag är tydliga och raka, med kraftigt markerade kindben och käklinjer, stora, djupblå ögon, balanserade proportioner och välskapta läppar. När mannen vänder på huvudet, ser Johannes hans ögonfransar, krökta och kurvade uppåt som ögonfransarna hos en kvinna i en reklam för smink, avteckna sig mot landskapet utanför, och tänker “han skulle varit så lik Sebastian, om inte varje drag vore lika kraftfullt och manligt som Sebastian är elegant, kvinnlig och smal”.
Deras blickar möts, och i skuggan som färgar mannens ansikte i fläckar av ljus och mörker, tycker sig Johannes se långa, invecklade, blåa tatueringar krypa uppför mannens kind, i en långsam, invecklad dans.
Bussen hinner svänga, och svänger igen, och plötsligt är solen i fönstret mitt emot. Johannes vänder bort blicken en andra gång, och när han tittar upp igen, är mannens huvud bortvänt, och blicken vilar någonstans bortom horisonten. Johannes släpper honom med ögonen, men i tankarna sprider sig det blåa mönstret för Johannes inre öga, tills varje sömndrucken, sommarsövd passagerare på bussen är klädd i ringlande, krypande färger. Med Johannes djupt försjunken i tankar, Sebastian sovande mot fönsterrutan innanför, och med den unga mannen på andra sidan fortfarande med blicken fäst på en punkt bortom horisonten, passerar bussen det sista hindret, och försvinner in i Söderköping.
Jag var där när himlen rämnade. Jag var där när tomheten mellan världarna sprack, och drömmarna började sippra igenom. Och jag var där när en trött och betyngd mänsklighet stod som stumma statyer och tittade mot en splittrad himmel på den nya verkligheten som regnade ner över dem, gyllene, glittrande och så skrämmande och fantastiskt främmande.
Stackars Lazarus är död. Död för att han vägrade berätta vart Winnie stod att finna. Av alla fega, svekfulla handlingar Lazarus bar på sitt samvete, var det hans enda goda gärning som tog hans liv.
Lazarus moder har inte råd att gå på begravningen. Hon har inga skor. Hon kan inte säga farväl till sin enda son utan skor. Hon har aldrig burit skor i sitt liv, men prästen säger att hon inte kan säga farväl till en pojke som avskydde skor om hon inte själv bär skor.
Vad gjorde de med stackars Lazarus? Vad använde de för att få honom att tala? Vad använde de för att tysta honom för alltid, när det stod klart att han aldrig skulle tala?
Nummer 44 var vad de använde. Ett stort och kallt och dödligt nummer.
Kanske hade Lazarus själ färdats snabbare mot världens hjärta om den visste att två gator bort, låg kroppen av en annan ung man, och med honom, de fyra som gav sheriffen ordern att för sin tystnad, måste Lazarus dö.
Och Lazarus moder säger till sheriffen, “en dag ska jag finna dig. En dag ska jag finna dig där ingen annan finns, och där ska kniven jag slipat i tre långa år finna ditt hjärta”.
Och sheriffen flyr. Han stannar inte i Simon’s Town. Han stannar inte i Llandudno. Han stannar inte i Fish Hoek. Han stannar inte i Hout Bay, trots havsluften, solen, friden och lugnet. Han stannar inte i Stellenbosch, trots vingårdarna, de tropiska trädgårdarna och rikedomarna tillgängliga för en man som förråt sitt folk i tjugo år. Han stannar inte i Knysna, trots de utsökta musslorna.
Sheriffen stannar aldrig. För han vet att om han någonsin stannar, kommer han se Lazarus moder där ute i natten, mellan träden, och kniven kommer blänka och glimma i månskenet.
Stackars Lazarus är död. Död för att han vägrade berätta vart Winnie stod att finna.
Men Lazarus moder slipar alltjämnt kniven, och vandrar vidare genom natten.
Någonstans i östra Sverige finner du dem. En mil från Mems vik, en mil från havet och inåt land, i Söderköpings äldsta kvarter. Sebastian och Johannes står utanför en blå dörr på en innangård omgiven av små, nybyggda boningshus. Som vinklade radhus, men med en oändligt mycket dyrare och mer polerad karaktär. Genom mellanrummet mellan husen, där grusgången går ut till vägen, kan de skymta tegelbelagda hustak, och någonstans långt bortom husen reser sig ett berg och fyller horisonten.
‘Så du menar att i det här huset bor en av Stockholms mest fascionabla societsdamer? I den här staden?’ Sebastians ögor spelar klentroget över en fasad som kanske framstår som polerad och exklusiv för en Söderköpingsbo, men som för Sebastians tränade och miljöskadade ögon lika väl kunde varit utsidan av en billig bordell i Singapore.
‘En gång i tiden, Sebastian. En gång var hon en av Stockholms mest... fascionabla societsdamer. Som du kallar det.’ Johannes mun böjs i skuggan av ett leende. ‘Men jag vet inte om det var fascionabi... fascio... fascionabilitet som gjorde henne så uppskattad bland kultureliten’.
‘Aha. Faster har en talang för att knulla de rätta konstnärskukarna?’
‘Du är SÅ vidrig, Sebastian. Du skulle inte kunna plocka bort könsorden ur ditt ordförråd tills den här sommaren är över?’
‘Om du knackar på dörren innan bönderna med högafflarna kommer berusat rusandes över kullerstensgatorna för att spetsa oss kan jag överväga det.’
Johannes suckar, och slår sina väldiga knogar mot dörren. Och blir stående stum, stilla, när den vackraste flicka han skådat öppnar. Tillochmed Sebastians otåliga kroppsrörelser och muttrande tystnar.
Hon är en tyst skönhet, stora, mörka ögon gömda bakom mjukt, rött hår och långa ögonfransar, kläder i skogsgrönt och havslila, mjuka men tydliga ansiktslinjer, och en sällsam hållning, på en gång både rädd och stolt.
‘Söker ni Wilhelm,’ säger hon tyst, men en stämma lite för fyllig för hennes smala kropp och blyga kroppsspråk, ‘eller Marja?’.
Varken Johannes eller Sebastian svarar. De tänker båda just nu på samma flicka, men ingen av dem vet om det. Hon är 30 mil bort, och avslutar just nu sin tredje kopp thé på Café Java. Men där den flickan är vulgär, självsäker och utåtriktad, är flickan framför dem tyst, stillsam och mystisk.
‘Eller har ni valt fel dörr?,’ frågar flickan försiktigt.
Sebastian finner till slut sina ord. För honom, är de aldrig långt borta. ‘Ja, vi skulle tydligen till någon Margaretha. Du kanske vet vem det är. Hon ser förmodligen ut som hon inte hör hemma här’.
‘Ser jag ut som jag hör hemma här?’ Ett hemligt, roat leende.
‘Va? Öh, nej, du, du ser ut... Öh, gör du inte det? Hör hemma här, alltså?’ Sebastian tystnar, och Johannes ser för andra gången i livet sin vän snubbla över sina ord.
‘Kanske,’ svarar flickan, ‘men inte som ni hör hemma här. Inte som ni inte hör hemma i resten av världen. Margaretha bor i dörren snett över gården. Där.’ Flickan pekar inte, men på något sätt klär det hennes värdighet att bara kasta en försiktig blick mot Margarethas dörr. ‘Lycka till med att höra hemma.’
När pojkarna vänder tillbaka blicken mot flickan, är dörren stängd.
Senare på kvällen, när mörkret funnit sin väg över berget vid horisonten och börjat fylla tomrummen mellan husen i staden, som en långsam våg av mörkt vatten, sitter Johannes på övervåningen i Margarethas hus. Sebastian har funnit sig en själsfrände och värdig motåndare i den legendariska fastern, och på nedervåningen, över ett tredje glas vin, diskuterar de skillnaderna mellan kultureliten i Stockholm och Göteborg. Där nere, råder storstaden, och det enda som hotar att bryta illusionen är bristen på storstadsnattljud, billäten och folkrop utanför husets fönster. Men den anonyma, sövande Chicago-jazzen som fyller husets nedre våning skyddar Sebastian och Margaretha från det uppvaknandet, och det enda som saknas för att fullborda förtrollningen är synen av lysande neonskyltar i nattmörkret utanför. Där nere, skulle Johannes nästan kunna känna sig hemma.
Men här uppe, på övervåningen, i rummet Johannes och Sebastian ska dela en hel sommar, finns det inga skyddande lager av fantasi. Här råder natten, och Söderköpings uråldriga tystnad. Genom sitt fönster ser Johannes gården utanför, tak av tegel, och någonstans långt borta, berget som reser sig som en vakande jätte över staden.
Gång på gång, vandrar Johannes blick till det enda tända ljuset i huset på andra sidan gården. Han vet inte, och kanske är det bara saknaden av en helt annan flicka, långt, långt härifrån, som får honom att föreställa sig konturerna av en flicka avteckna sig mot gardinerna som täcker fönstrets insida. Det är rätt dörr. Kanske är det rätt fönster. Johannes undrar vad den mystiska flickan gör, i en liten stad som den här, i ett litet hus som det där, i en bortglömd liten värld som den han plötsligt kan känna i utkanten av sitt medvetande, överallt omkring sig. Men som han bara kan ana, inte vara en del av.
Han förstår att hans fantasi springer iväg, och tar honom med sig. Han förstår att det bara är inbillning. Men varje gång han höjer blicken och tittar mot fönstret på andra sidan gården, där han nu är nästan helt säkert på att han ser flickan han träffade tidigare ikväll sitta vid ett skrivbord, tycker han sig känna doften av djup skog, och vild, vild, vildaste vår.
Och någonstans långt borta, höjer sig berget vid vars fot Söderköping vilar, som en vakande jätte över den sovande staden. En väldigt, vakande, jätte.
Eller en väldig gravsten.
Någonstans längst med vattendraget de södra byarna kallar Varmälven bor Laarsfolket i två små fylken.
Vad få av de södra byborna vet är att efter de knappt skogtäckta bergen i norr, där det växer så dåligt att få någonsin bryr sig om att vandra den vägen, vidgas älven till en strid ström. Laarsfolket lever isolerat, men floden ger dem nästan allt de behöver, och det som vattnet inte skänker dem, bidrar det bördiga landet omkring dem med. På så vis kan de leva i år utan att behöva söka kontakt med byarna i söder. Små fickor av stillhet som dessa är gömda i många skogar och berg omkring landet.
Hit kom en tödag i vårvinter en vandrare. Han bad att få stanna, och eftersom han var anspråkslös och alldeles tydligt var en man med tur, då han uppenbarligen vandrat ensam genom bergen och skogarna till söder, beviljades han sin önskan och bosatte sig i utkanten av den mest södra av de två byarna.
Han visade sig snart vara uthållig och stark, och kunde arbeta väl för sitt upphälle. Han talade sällan, och inte ens när de unga tvätterskorna dagligen gick förbi platsen han arbetade på lyfte han huvudet och mötte deras blickar, eller letade med ögonen vid deras kjoltygs slut. Två veckor efter hans ankomst, när vårens första logdans hölls, såg en av barnen honom stå i mörkret och blicka mot logen för en liten stund, innan han försvann ut i natten.
Men ingen man är en holme, och i en by där invånarna lever så nära som i denna, är varje dag en dag av tal. Och skratt. Och en morgon nådde skratten vandrarens hydda. Det var ett litet krypin, inte värt eller vackert nog att kallas hus, som stått tomt sedan den gamle jägaren föll och bröt nacken i en klippskreva under en björnjakt sju sommrar sedan. Kvinnorösterna steg över taket, och mötte de tunga ljuden av ved som klyvdes från hyddans baksida. Där stannade ljuden upp, betraktade varandra i en långsam spiral av viskningar, innan de kastade sig ut och förbi, i motsatta riktningar. Plötsligt visste mannen bakom hyddan att någon hade kommit, och flickorna visste vart de skulle leta.
‘Är... är det någon där?’ Fnitter. ‘Vi hör ljudet av starka armar som klyver trä. Finns det en stark röst som måhända kan svara när armarna har slutat tala?’
Efter en stunds tystnad, lades ännu ett vedträ på kubben. Ett skarpt ljud som skar luften i två, och bitar av trä föll till marken.
‘Du gömmer dig som en... en spjutstucken björn i sin grotta. Esa säger att hon såg dig bada i älven för två dagar sedan, så hos henne finns inget tvivel på att du är en man av kött och blod.’ Den här gången övergick fnittret i kvävt skratt. ‘Gudars, Esa, det var så du sade. Du behöver inte se på mig så där. Det finns sämre män att spionera på i den här byn. Björn Björn-Son, vi kommer runt hörnet nu. Håll din yxa fast.’
Det första Karlotta Gunrirsdottir slogs av när hon steg ut bakom stugan var mannens ålder. Han bar sin yxa som hon tyckte att en man borde, och armarna bar spår av ärr och revor, men personen framför henne var fortfarande, bakom sitt ansikte, sina kläder och sitt toviga hår, en pojke. Han kan knappt varit äldre än arton årsvarv. Hon sökte i hans ögon efter andens ålder, som skalden sjunger om, men fann bara ett stillsamt mörker.
‘Så, kom vi för sent för att se dig bada i den kalla floden?’ Hon log snett, och visste, om inte annat så på de andra tre flickornas förvånade, kraftfulla andetag, att hon hade gått ifrån oanständig till något som för äldremännen i byn skulle verka som att direkt bjuda ut sig. Hennes fader, hade hon haft och växt upp med någon, hade drivit ut hennes vilda ande med örfilar. Moder Gunrir, som visste hemligheten med att förföra varje man i byn, hade skrattat och sedan klagat på att hon inte bar en lättare klänning. Men vintern låg fortfarande som en päls över landet, ett piggsvins taggar som skyddar det som ligger under men sticker det som rör sig över, och Karlotta var inte här för att väcka pojkens lusta. Hon var nyfiken.
‘Du går genom byn som ett skrämt rådjur. Du ger de små onda drömmar med din tysthet.’ Tystnad talade. ‘Du klyver ved som två män men tittar ner som en skrämd pojke när en flicka talar till dig. Det finns redan fyra sagor i byn om hur du kom hit, och varifrån du har vandrat. I några är du krigare och hjälte. I några är du en dräpare och en ulv.’
‘Och du är tydligen lite efter med. Det blåstes till samling i gryningen. Den förstå vårjakten gav oss mer än jägarna hoppades på, och idag är vi alla fria från arbete. Du kan hämta ved ifrån byn som alla andra, och slippa det ensamma arbetet.’
‘Kanske hugger jag ved för att bli svettig nog att gå ner till vattnet. Kanske vill du bada med mig?’ Karlotta ryckte upp huvudet, och mötte förvånat pojkens blick. Ett leende drog hans läppar till kurvor, och de mörka ögonen glittrade av tårglans och, kunde Karlotta svurit på, lekfull okynnighet. ‘Eller kanske är ni här för att stilla er nyfikenhet och bära med er en historia till byn om hur främlingen till slut avslöjade sitt förflutna och sina hemligheter i hopp om att ni skulle lyfta på kjolarna.’ Leendets kurvor drogs till ett smalt streck, och lockar föll fram för att dölja ansiktet. ‘Människan har alltid två tankar till bakom varje tanke. Därför föredrar jag ensamhet.’
Plötsligt var Karlotta arg. Hon hade fått se mannen le, mött hans blick, fått ett svar, även om det var skamligt och elakt, och plötsligt sänker mannen huvudet och höjer yxan igen för att fortsätta hugga.
‘Om du tror att träd är värdiga fiender, och en yxa är ett värdigt vapen, förstår jag precis varför du går tyst. Jag har sett dig vandra med ett svärd vid sidan som du inte har en aning om hur du ska använda.’ Hennes röst var låg och hård, irriterad som hon var över att hennes vänlighet avvisades. Rösten steg i styrka. ‘Jag tror inte du överlevde skogarna till söder tack vare ditt mod. Jag tror att du inte ens vet om du ska vända ryggen eller baken mot fienden.’ Karlotta andades tungt, och fann sig helt oförmögen att förstå varför hon var så arg. Pojken stod nu med ryggen åt henne, och han svingade yxan hårdare för var och ett av hennes ord. Han verkade inte förstått något av vad hon sagt.
‘Du är en mandomslös träl! Jag slår vad om att du aldrig dragit ditt svärd! Jag slår vad om att du aldrig dräpt en fiende!’ Rösten steg över taket, och kastade sig därifrån ut över dalen. Högre. Högre. Pojken stod nu stilla, ryggen mot henne och flickorna, med yxan tryckt tätt mot bröstet. ‘Jag slår vad om att det enda blod som täckt dina händer är ditt eget när du skurit dig med matkniven!’ Och nu skrattade hon hånfullt, och förvånade sig själv med sitt förakt. ‘Vilken sorts man täcker sina händer med sitt eget blod?’
Och sedan rycker pojken till fruktansvärt, som en sjuk man, och slår ut med armen. Vedyxan begraver sig i väggen brevid Karlotta. Hennes rygg är plötsligt mot väggen, yxskaftet tryckt hårt mot hennes hals och pojkens ansikte på kysslängds avstånd. Hans tänder är blottade i ett fruktansvärt grin, och Karlotta ser tårarna i hans ögon. Skrik slår emot Karlotta och väggarna omkring henne, och springande fötter flyr mot byn. Endast Esa står kvar, och hon vrider sina händer hårt samtidigt som hon jämrar, ‘vad gör du? Vad gör du med henne?’
För några sekunder, som tiden det tar för en fågel att lyfta, trycker främlingen yxan hårt mot hennes hals, och Karlotta undrar om han tänker slänga hennes kropp i älven där han nyss undrade om hon ville bada med honom. Sedan slår yxan i marken, över pojkens fötter, men han snurrar och kliver igenom högen av vedträn. Mellan sina egna rädslotårar ser hon honom snubbla till, böja sig efter något, och sedan slår han vedkubben åt sidan och styr sina steg mot skogen. I vänster hand håller han en djurpäls, och i andra ett klädbylte som, på sättet han bär det, Karlotta förstår måste innehålla något tungt och rakt. Kanske ett svärd.
Sedan var det bara tystnad, så när som på ett ensamt skrik från en fågel i flykt och Esas snyftningar. Karlotta stod länge och såg mot skogen där pojken banat en väg. Hon lade sina knutna händer i varandra, gled sakta ner på huk, och kände en stillhet oändlig som vinterhimmeln flyta genom hennes kropp. Och hyddan bakom hennes rygg suckade så att väggarna viskade, och hälsade återigen ensamheten och tomheten välkommen, denna gång för all framtid.
Laarsfolket längst med Varmälven sjunger inga visor. Många år innan Den Långa Vintern fann en annan hövding de två byarna längst med älven, och brände dem båda tills bara den svartande jorden vittnade om att där någonsin hade funnits liv.
‘Lochlachan! Dwyn, solen närmar sig högdag. Din ved är oklyvd, ditt ansikte säkert smutsigt, och din käresta väntar på dig med tomt sköte!’ Skrattet var godsint och kraftfullt. Mannen som kom upp på stigen mot Dwyns hus var klädd i nästan ingenting, och där hans buskiga skägg mötte håret på hans bröst slöt de båda hårmassorna upp, och fortsatte erövringståget nedför hans bringa tillsammans.
Dwyn vaknade. Under några ögonblick såg han väggarna på sin hydda som genom grumligt vatten; dörrposten gled samman med bordet vid ingången, svärdet av trä som stod lutat mot bordet delade sig i två och gungade fram och tillbaka i hans synfält. När han smekt solen och håret ur ögonen stod Llewellyn redan i dörren, och doften av svett och läder övermannade sommaren utanför.
‘Jag... jag vaknar från en evighet i arcadia, och du... du skriker i dörren till mitt hus, och luktar illa. Och stjäl min sol. Du ersätter den med skabbigt skägg och din skabbiga, hemska, skabbiga kropp...’ Dwyn svängde benen av bädden, och satt naken i solen som föll in genom dörren, över Llewellyns axel. Tystnaden lade sig mellan de unga männen, som en ocean mellan två främmande land. Sedan forsade skrattet fram ur Llewellyn igen, och i en rörelse bedrägligt snabb för en man av hans storlek, svepte han upp svärdet i trä, och slag efter slag träffade Dwyn, på de platser där det värker. När slagen slutat falla, och Dwyn till slut låg stilla, fortfarande med händerna kupade mellan sina lår, satte sig Llewellyn på sängens kant.
‘Ditt ansikte kanske inte är så smutsigt, och jag ser att du högg tillräckligt med ved igår kväll. Men en jungfru med särade ben väntar faktiskt på dig, där ljög jag inte. Det är bara att ingen av er vet om det ännu,’ skrattade Llewellyn. ‘Förbannad är jag att se det ingen annan dödlig ser, och aldrig belönas för sanningarna jag yttrar på förhand.’
‘Du är en värdelös skald. Och varje gång du finner mig en käresta är det en flicka du i hemlighet vill ställa på alla fyra mot DIN husvägg, Llew. Nodens ta dig och dina bröllopsplaner. Du är en firgbolg i människoklädsel.’ Dwyn skrattade och lät blicken spela över Llewellyn. ‘Eller en människa i firgbolgklädsel, om man bara studerar dig i förbifarten...’
‘Ach, mina förfäder dräpte sådana som dig dagligen, ynkliga söderbo av Tuathas stam!’ Llewellyn reste sig och slog händerna mot taket, som för att att illustrera sitt påstående. ‘Jag hade prytt min dolk med dina näsborrar här och nu, om inte druiden haft en uppgift till oss. Om du nu inte har några tankar på att visa Llysa vad som döljer sig mellan dina ben, kan du åtminstone skyla dig själv. Så att vi kan göra gubben till viljes och lags. Kommer du?’
‘Jag drömde i natt, Llew.’ Orden blandade sig med de våta ljuden från leran på stigen, där de båda männen barfota bar det rena källvattnet från bergen tillbaka till mot byn. ‘En dröm om någon annan stans.’
Llewellyn suckade, långsamt och överdrivet. ‘Inte är det för dig att drömma som andra vanliga pojkar gör...’ Hans blick gled fram och tillbaka över Dwyns ansikte. ‘Vad menar du? Var det en sommardröm? En sanndröm?’ Hans röst var allvarligare nu, efter att ha mött Dwyns blick.
‘Nej, inte en dröm om det som kommer vara. Det var en dröm... en dröm om något som aldrig har varit.’
‘Du... du drömmer annorlunda numera, Dwyn.’ Llewellyn sneglade försiktig mot Dwyn, men den unge mannen lyfte huvudet just i det ögonblicket. ‘Jag hade inte i tankarna att förtälja detta för dig, men...’
‘Du gråter under natten, vid morgontimmen.’
Tystnaden talade. Dwyn letade med blicken efter den blå himmeln mellan de tätt vävda trädkronorna.
‘Varför skulle jag göra något sådant? Mina drömmar bär ingen sorg, bara vemod.’ En suck. ‘Men du har rätt. Åtminstone tror jag så. Hur kunde du veta?’
Llewellyn skrockade för sig själv. ‘Vissa nätter tjuter ban sidhe så högt att det bara finns en sak en man kan göra om han vill överrösta dödssången... Andra nätter ber mig stjärnorna att vandra på egen hand, ensam med träden och sjöarna och daggen...’ Hans röst sjönk, och blev sällsamt stillsam. ‘Båda tillfällena för mig i närheten av din hydda. Det är skönt för skalder att få vandra. Och där hör jag dina tårar, men jag har aldrig vågat avbryta dem.’
‘Jag drömde om en plats som aldrig skulle kunna vara. Jag satt i skepnad av en falk på toppen av ett berg, och i dalen nedanför slogs tusentals krigare. Dalen var omöjlig och omöjligt vacker, och det är den som säger mig att det här är något som aldrig har varit.’ Skogen vek åt sidan som tältflikar som öppnas, och de båda vandrarna, deras uppgift och deras bördor glömda, gick plötsligt över en gräsklädd hed. Dwyn tittade tomt ut i det blåa som låg som ett oändligt hav över kullens topp. ‘Dalen var kal och död, men samtidigt blomstrande och fylld av liv. Och det var vårt folk och vår ätt som där slogs, Llew. Mot oss stod väldiga krigare, som oss, men grått och svart och gult prydde deras skägg och hår, och där våra kroppar var klädda för samhain, sommar och värme, låg snön tung över deras axlar och hjässor. Och de dräpte oss alla. I slutet, när vi alla var fallna, var dock bara en av dem kvar vid liv. Och medans falken som var jag, eller kanske bara mina ögon eller min själ, lyfte och slog ut vingarna mot andra länder, satt vinnaren kvar på knä i snön och grönskan. Och han grät. Grät med en så outsinlig hopplöshet, och och en så outsinlig, oförtröstelig sorg.’
Tystnaden varade upp till kullens topp, och nedför, tills kärlen de bar gjorde sig åter påminda. Llewellyn suckade, och hans röst lät ovanligt tyngd av ansvar och omtanke. ‘Cailleach viskar till dig i dina sommardrömmar, Dwyn. Du drömmer om en plats som inte kan vara och män som inte finns. Jag önskar jag kunde säga till dig vad din dröm betyder, men den verkar inte betyda någonting. Eller allt.’
Dwyn log då, och hans ansikte lämnade ingen plats för sorg. ‘Jag kanske är en vekling vad Llysas kjolar anbelangar, men en dröm kommer aldrig bli min död.’ Hans ögon reflekterade solen och sommarens färger.
‘Jag har alltid trott att min död kommer ligga i händerna på min närmsta vän. Dig.’ Llewellen tittade frågande på Dwyn. ‘När du, berusad och odräglig, ger en dikt för mycket, och vi dör på svärden av en grupp usla cymrier med dålig humor!’ Nu skrattade Dwyn högt. ‘Men helt rätt uppfattning om vad som är dålig poesi!’
Dwyn ökade sina steg och gick skrattande före Llewellyn in på stigen som ledde till byn. Men Llewellyn dröjde kvar några sekunder, och blickade tillbaka mot kullen och heden som burit dem från skogen och bergen. Det avlägsna himlavalvet vilade som ett dött hav över det gröna, och det tycktes Llewellyn som om marken där inte var så varm som den borde. Det tycktes honom som om den var levande och död på samma gång.
Och ikväll är jag nära nollpunkten. Närmare än jag varit på min 9 år långa resa in i den skiftande strömmens mittpunkt. Och jag öppnar ögonen, och det som i många år varit en sak som ska komma, och en punkt precis bortom horisonten, är plötsligt där, en utsträckt arm bort, nästan på kysslängds avstånd. Och stormen tar tag i mig. Och vinden sliter. Och strömmen rasar.
Och plötsligt är jag där, på den metaforiska bergstoppen, en plats dit jag skickat mitt hopp för att det skulle veta i vilken riktning det ska vandra, men på något sätt har jag redan nått toppen, för när jag ser mig om genom tårade ögon och letar efter mitt hopp, sitter det på knä, pustandes bakom mig, fallit längst med vägen, och jag förstår att jag har nått längre än jag någonsin kunde hoppas.
Och här är jag nu. Jag kan inte göra annat än att gråta, för jag förstår ingenting längre. Och jag gråter av lycka och desperat, panikslagen kärlek till mitt eget liv, och jag hulkar av att jag plötsligt inte längre väntar på mitt liv. Jag är mitt i det.
Och här, och nu, finns det inget jag kan göra, utom att släppa ut håret, slita upp dörren, rikta blicken mot de tusentals novor av liv som föds och dör där ute i mörkret mellan städerna som ligger som öar av ljus i ett hav av natt, och springa. Och springa. Och springa.
Någonstans bland alla mina metaforer finns en riktning mening och en riktig känsla, men i natt kan jag inte förklara det för någon. För i natt springer jag ifrån mina egna ord. Jag stannade för att känna. Nu springer jag... för att bli fri.
Jag satt tyst för att få fortsätta tala med er. Nu sjunger jag... för att bli fri.
Glöm oss. För vi lever i världens skugga. Här är natten så lång, dagen så mörk, och mörkret så stort att vi inte längre ser våra egna skuggor.
Utanför Hueco Mundo finns bara sand. Vit, evig, oändlig sand. Djup sand. Slukande, hungrig sand med oändlig aptit.
Vi har sett jordens mun. Den har tänder.
Ibland kommer vandrare till Hueco Mundo. De bär med sig dofter av andra världar. Och vi misstänker alltid att vanligtvis när vandrarna kommer till nya platser, skänker de alla de möter sagor och berättelser om alla länder de sett. De sjunger och viskar om ofantliga hav och de länder som vilar vid havets rand. De talar om vidsträckta savanner, och om berg som bär upp himlen vid horisontens rand. Åh, det finns skogar efter skogar, ändlösa slätter, rullande kullar och majestätiska berg. Dalar, sjöar, floder, stigar. Om du bara visste. Om vi bara kunde visa dig. Om vi bara kunde få se.
Men i Hueco Mundo berättas inga sagor. När vandrarna kommer hit, blir deras munnar hårda små streck, deras ögon rädda och flackande, deras steg snabba och bestämda. De stannar aldrig länge nog att berätta några sagor. Men något säger oss att om de stannade, skulle sagorna för evigt dö på deras läppar.
För i Hueco Mundo råder tystnaden.
En ung kvinna lämnade en gång vår by. Hon sade att för någon som aldrig hörde hemma här från början, skulle vandringen bort bli lätt och ljus. Hon sade att vi aldrig skulle förstå, för vi bär Hueco Mundo i våra hjärtan och i våra själar.
De äldste sade att hon blev tagen av Lunuganga, den vita sandens väktare, och att hennes själ nu irrar hjälplöst förlorad i Las Noches eviga hallar. Vi vet inte om det verkligen var så hennes saga slutade. Men vi förstod aldrig varför hennes dröm om att vandra bort var så stark att hon riskerade sitt liv och sin själ för andra platser.
För vi bär Hueco Mundo i våra hjärtan och våra själar.
Glöm oss. För vi lever i världens skugga. Här är natten så lång, dagen så mörk, och mörkret så stort att vi inte längre ser våra egna skuggor.
Glöm oss. För vi lever i Hueco Mundo.
Jag var där när historien upphörde.
Men jag var också där långt innan. Jag minns när det började, långt innan himlen rämnade och världarna möttes.
Jag fick ett samtal den kvällen. Mina två närmsta och mest betydelsefulla vänner under min gymnasietid. Vi hade inte hörts på tre år, och åren innan dess hade vi hörts sparsamt, sällan, och korta stunder.
De hade gift sig. Ja, med varandra. Ett barn. Ett hus i mannens hemstad. De kunde fortfarande minnas hur de en gång svor på att aldrig hamna där igen. Men de skrattade vid minnet, och förklarade att när man får barn, får man andra prioriteringar.
Och jag gladdes för deras skull. Jag var uppriktigt och genuint glad. Någon gång, åren efter gymnasiet, började jag förlora min kapacitet för bitterhet, sentimentalitet, smärtsam längtan och längtansfull smärta. Jag, som alltid trodde att jag skulle vara den som aldrig skulle glömma, den som skulle bli lämnad kvar när alla andra gick vidare, den som skulle sörja och sakna när andra glömde, var plötsligt den som dansade vidare, utan bekymmer eller saknad, den som snabbast fann något nytt varje gång något gick förlorat. Den som sjöng, skrek, skrattade, älskade, knullade, omfamnade och upptäckte. Och glömde.
Så jag kunde vara genuint glad över mina gamla vänners livssituation, glad över hundens skall i bakgrunden och den nyföddas ostadiga sång. Glad över att de båda faktiskt hade funnit något som blivit hela deras värld, och som verkade tillräckligt för att bära dem framåt i livet, tillsammans.
Men jag lyssnade bara med ett halvt öra. För utanför mitt fönster, sjöng världen.
Och jag kan inte beskriva det bättre. Jag, om någon, vet hur trötta personifierande metaforer är efter hundratals år av litteratur med yvigt bildspråk. Kärlek sjunger, lycka sjunger, solen sjunger, vinden sjunger, träden sjunger, nyfödda sjunger, katterna sjunger, asfalten sjunger, våra hjärtan sjunger. Om man läser ungdomspoesi från de första tio åren av 2000-talet, kan det ibland verka som de enda som inte sjunger är människor.
Men den natten sjöng min värld. Jag vandrar ofta fram och tillbaka när jag pratar i telefon, och varje gång under samtalet som mina ögon gled förbi det krossade glaset av mitt trasiga innerfönster, genom rutan på andra sidan till världen utanför, trängde minnen upp från djupet av min kropp, genom mitt bröst, som plötsligt kändes för litet för att hålla alla bilder, och fyllde mina tankar. Och där dansade de, små drömska videosnuttar av varje vår jag minns och saknar. Och de lovade mig att våren som gömde sig någonstans bortom horisonten skulle få mig att sjunga och dansa som jag aldrig tidigare gjort.
Som en känsla, en sinnesstämning, hade det varit mäktigt och underbart nog. Men anledningen till att mina sedan länge saknade vänner, de två närmsta och viktigaste i mitt liv, bara fick ett halvt öra av två, var att jag visste, från första sekunden min blick förlorade sig i mörkret utanför, att det var mer.
Det var som om världen vi lever i slutade en meter utanför mitt fönster, och att vid gränsen där endast tomhet borde funnits, svallade och stormade en helt annan, främmande, vildare värld. Svallade med en växande tidvattenvåg som samlade kraft för att krossa klipporna, riva inlandet i bitar, och splittra kontinenten bortom kustlinjen i fragment och minnen.
Och det var som jag stod på den högsta bergstoppen, vid randen av vår jord, och såg universum rusa in mot oss med kraften av tusentals planeter. Jag kände ingen rädsla och ingen tvivel, men jag visste plötsligt att allt jag var och allt jag visste närmade sig sitt slut.
Och medans flickan, kvinnan, på andra sidan telefonen, ett av mitt livs största kärlekar en gång i tiden, för länge sedan, skrattade åt ett gemensamt minne och undrade inombords varför det som en gång var gemensam lycka nu inte ledde till ett gemensamt skratt, öppnade jag dörren till balkongen. På något sätt tog jag mig igenom resten av samtalet utan att glömma bort att skratta igen, precis som jag klev över bitar av glas och en hel vinters smuts utan att mina fötter blev varken blodiga eller skitiga.
Och sedan stod jag där. Jag kommer alltid minnas den stunden som mitt livs kortaste tre timmar, mitt livs mest dånande tystnad, och mitt livs vildaste stillhet.
Dela folkmassan, och kvar blir en tom plats i mitten. En kanal av brist på kroppar. Ett hav klyvt i två av en osynlig profet, med en ensam, liten, övergiven person i mitten, mellan två väldiga väggar av hotfullt mörker, några ögonblick från att falla samman, störta in, och krossa den som har oturen att fångas där emellan.
Precis den bilden, men med ett undantag. Den övergivna invididen i tomheten i mitten är Polaris, och när profeten sänker sin hand och väggarna faller, krossas havet runt hennes fötter som en flodvåg mot klippor av svart stål, och folkmassan skingras för vinden.
En slumpmässig betraktare skulle kanske betrakta Polaris, och anta att trots tomrummet runt henne, trots det faktum att hon står ensam och tydligt synligt i en folkmassa, så är hon fortfarande ganska nöjd med sin situation. En självmordsbenägen åskådare skulle kanske tillochmed föreslå ‘lycklig’.Gör inte det.
Sanningen är att Polaris vet precis vart hon hör hemma. Eller, snarare, hon är fullständigt medveten om alla platser hon inte hör hemma. Lägg till lite deduktion, och du finner Polaris stående i mitten av en folkmassa med en meter tomrum på varje sida.
Det finns många möjliga förklaringar till att en människa kan stå ensam, med mer än en armlängds avstånd till närmaste person, trots trängseln runt stora scenen i Jönköpings rådhuspark. Kanske undviker massan av folk henne för att hon luktar illa. Kanske framstår hon som farlig, och ingen vill vara den som känner det första stinget av kniven, samtidigt som ingen vill vara fegisen som backar undan från en ung, till synes obeväpnad flicka. Kanske uppvisar mobben en osedvanlig empati, och tror att flickan vill lämnas ifred och få vara för sig själv.
Men ingen av förklaringarna stämmer in på Polaris.
Och där står hon, och smälter samman med sin omgivning som vatten smälter samman med eld. I slutändan, måste en av de två vinna, och kväva den andra.
Och när Polaris ser glamrockarna springa ut på scen, instrument hållda högt som ett vapen mot självironi och självinsikt, tänker hon för sig själv, ‘something wicked this way comes’.
‘Vin. Rött. Och betänketid. En meny som denna kräver en skalds fulla uppmärksamhet...’
Du finner dem på en båt. Våra hjältar är servitörer, och båten är en flytande restaurang som sakta färdas nedför Göta Kanal, från Söderköping till kanalens mynning vid Mem.
‘Såg du snubben som jag tog order av nyss?’, säger Sebastian när han kliver genom dörren till köket för att hämta vin. ‘En sådan jävla jeppe. Precis vad jag hade förväntat mig att finna i den här hålan.’.
Johannes lutar sig åt sidan, tittar ut mot matsalen, och ett leende sprids över hans ansikte. ‘Svart långrock hängd över stolen, hatt, en pipa på bordet...’ Leendet blir bredare. ‘Kråsskjorta, långt svart hår, ringar på fingrarna... väldigt gotiskt. Han påminner om någon jag känner...”
‘Kom igen! Vi är inte det minsta lika! Jag är så jääääävla mycket snyggare!’ Ljudet av en kork som dras ur av vana händer.
‘Jag vet inte... Har har en... typ, en elegans över sig. Och en ödmjukhet du saknar.’ Ett skratt. ‘Du, jag tror inte han är så mycket äldre än oss. Knappt alls.’
‘Så, du vet att han är ödmjuk bara av att titta på honom? Det är hans aura, va? Hans chakra? Hans sutra? Det milda och försiktiga sättet på vilket han påverkar ödesväven omkring sig och boostar allas karma bara genom att finnas här?’
Johannes bara skakar på huvudet med road blick, och fortsätter arrangera förrätter och vinglas på en bricka av silver och trä.
Sebastian står ett ögonblick med vinflaskan i handen och tittar ut genom dörren. Sedan rycker han på axlarna. ‘Men ok, du har rätt. Han är inte så gammal. Och han ser inte ut att passa in här. Och du, nu sätter det sig en tjej bredvid honom...’ Sebastian tystnar, och stannar upp vid dörren till matsalen när den unga mannen sträcker ut en arm för att ta flickans hand. ‘Du, han saknar hand. Seriöst. Hans ena hand är bara en stump.’
Johannes lyfter brickan på ostadiga händer, och går mot Sebastian. ‘Oj, du har rätt. Ok, SÅ lika är ni inte,
då.’
‘Jag säger ju det. Det är något freaky över den här staden. Pickman’s motel. U-Turn. Innsmouth. Änglagård. Fucking Åmål.’
‘Så freaky är det inte att sakna en hand, Sebastian. Och jag förstår inte hälften av dina popkultur-rerefenser.’ Ett ljud från kontoret rycker tillbaks pojkarna till verkligheten, och jobbet de måste göra sitt bästa för att behålla en hel sommar. ‘Du, det är bäst vi betjänar kunder... gästerna nu.’ Johannes går mot matsalen, en välfylld bricka balanserande på en nervös hand.
‘När den här sommaren är över, så fort jag kommer tillbaka till Götet, ska jag besöka den dyraste jävla restaurangen i Majorna, beställa de krångligaste rätterna, och behandla personalen som taiwanesiska horor.’ Sebastian sveper upp hinken med is som redan börjat smälta, och rättar till servetten på sin arm.
‘Du menar att du ska utnyttja deras desperation och söka njutning i deras lidande? Ja, det låter som ett typiskt restaurangjobb. Varför Majorna, förresten?’
‘För att ingen bryr sig om folk från Majorna...’
Senare på kvällen står två trötta pojkar och tittar på småstadsnatten från relingen. Båten har besökt havet, och färdas nu mot Söderköping igen, längst med Göta Kanal, gästerna har ätit allt de orkar äta och några munfullar till, och av gotiska, enhandade skalder syns intet till.
‘Det här är inte så dumt, du. Jag förstår att det inte klaffar med din bild av ett glamoröst, häftigt liv, men... det är inte så dumt.’
‘Lätt att säga nu, när vårt pass nästan är över, och alla feta tyska turister har fyllt sina giriga, hungriga själar.’ Sebastian skrattar lätt, i ett försök att låta föraktfullt, men något mjukare, vänligare och mycket mer fridfullt döljer sig under röstens vågor. ‘DU skulle säkert trivas här. DU skulle säkert finna något vackert och fucking fridfullt i att titta på samma sommarnatt år efter år, trots att allt man ser när man tittar på natten... är mörker. Dessutom är det bara sommar några månader om året. Hur kul tror du allt det här är att titta på på vintern?’
‘Precis lika kul. Precis lika vackert.’
Och Sebastian nickar till svar. Och Johannes kunde inte vara mer förvånad. Han sliter blicken från arketypen av fridfull sommarnatt som flyter förbi, ett ögonkast och en tanke bort, och söker med blicken i sin väns ansikte.
‘Jag hatar kul. Jag hatar vackert.’ Sebastian fnyser. Men det finns inget äkta förakt i hans röst. Syschorna spelar i tystnaden som faller.
Efter några minuter talar Sebastian igen. ‘Ja, din faster kunde väl lyckats värre. Att stampa runt bland alla fulla turister och kåta bybor där nere i restaurangen är så nära helvetet min ateistiska själ kan visualisera, men jag gissar att det finns jävligt många saker man kan göra i den här staden som skulle få mitt låtsashelvete att frysa och tina igen...’ Ett skratt. Plötsligt låter Sebastian som den unga, stolta, outhärdliga person Johannes känt så länge, och återgången till hans vanliga jag känns överraskande välkommen. ‘Och desto viktigare, vi får åtminstone bära schyssta, tajta, eleganta arbetskläder!’
Johannes hinner bara le och öppna munnen, innan Sebastian nästan avbryter sig själv med att utropa ‘du, check it out! Det är någon snubbe som klättrar där uppe på berget. I mörkret! Det ser sjuuuukt farligt ut.’
Johannes letar med blicken, och hittar en vag kontur av en människa som avtecknar sig mot månen och den ljusa natthimlen. Han, hon, vem det än är, är långt upp på berget, ståendes på ett klipputsprång över tjugo meter rymd och öppet fall. Figuren verkar treva, leta fotfäste, och händerna griper efter trygghet och säkerhet.
‘Ja, det är verkligen någon där. Vad i helvete gör han där? Om det där är en turist, är det något som är väldigt fel med den här stadens turistbyrå...’
Och sedan klingar figurens skratt klart och högt i den stilla natten när han böjer på knäna, släpper taget, och kastar sig ut i oändligheten.
För att ni verkligen ska förstå den här sagan, måste jag berätta lite om mina katter.
Det första lilla vilddjuret som valde att stanna hos mig en stund var svart, och lång, och smal. Han var den sortens katt som under tusentals år av litteratur och historia gömt sig i mörka rum hos mörka trollkarlar, uppflygen på ett bord, en hylla, en staty eller i det dunklaste hörnet. Den sorten som legat där och betraktat de skräckslagna individer som nervöst eller desperat sökt dessa mörka mäns råd och hjälp, betraktat dem med glimmande ögon och blänkande klor från djupet av skuggorna, svansen ringlad runt sin kropp som en slingrande, vaggande orm av solida skuggor, lika stilla och tyst som kattstatyerna som pryder de djupaste gångarna i de äldsta pyramiderna i den mörkaste Egypten.
Han bar en större värdighet än de flesta människor jag mött. Jag minns hur han en gång lade sig på stigen utanför min lägenhet, och bara genom blick och viljestyrka skrämde en liten hund så allvarligt att ägaren fick lyfta upp hunden och bära honom för att komma förbi platsen där katten låg. Och jag minns hur jag vaknade den första morgonen han bodde hos mig, och såg honom ligga ihopringlad på kudden bredvid mig.
Den andra vilda själen som delade sin tid med mig var grå och spräcklig, och om det funnits avelstävlingar för bondkatter, hade han prytt varje prispall. Under några sekunder, innan han kastat sig ner för att omfamna alla de prospekt som en utställningshall full av avelskatter kan erbjuda. Han var den sortens katt som under hundratals år av europeisk husdjurshhistoria blivit älskad och hatad, insläppt i tusentals hem och kramad av tusentals barn. Han var en arketyp för den svenska bondkatten, och fruktansvärt vacker och ståtlig i sin oavlade, vilda stolhet.
Han var oändligt lekfull och busig, med precis den sociala ådran som våra fördomar säger oss att en svensk bondkatt ska besitta. Jag minns hur han lyckligaste stunder bestod av att springa i övermänsklig fart mot ett hörn av två väggar, hoppa och ta några steg på ena väggen, studsa över till andra sidan och använda den väggen för att ta ett sista språng ut i luften. Vart han hamnade, brydde han sig inte om, för stunden var så långt mycket viktigare än språngets mål.
Den tredje varelsen som fann ett hem i min famn, om än bara för en stund, kan inte beskrivas med någon stereotyp. Vi kunde aldrig gissa hans härkomst, men vi försökte. Russian Blue, British Shorthair, en silverfärgad Felis bengalensis, Chartreux, Tabby, muterad bondkatt... Som kattunge var han stor som en fullvuxen katt, och som vuxen förde han tankarna till hur katter måste sett ut i den dimhöljda urtiden, när de var tvungna att finna föda och trygghet ibland vargar och lokatter, elefanter och tigrar, gamar och prärievargar, krokodiler och servaler, långt innan människan sträckte ut en hand och sade “vi väljer er. Bli våra kompanjoner och följeslagare, så ska ni alltid finna varma hem och mat att mätta er aptit, och kärlek och uppskattning nog att mätta era hjärtan. Alla de andra kattdjuren kommer avundas er, hästarna kommer undra varför ni får en plats vid vår härd utan att behöva slita eller bära oss, horndjuren kommer för alltid undra varför ni, som finns i sådan överflöd, aldrig behöver oroa er för att bli till mat. Allt det här ger vi er, på endast ett villkor: försök komma överens med hundarna, ok?”.
Jag minns hur han en gång tacklade mig i magen, och drev all luft från mina lungor. Jag var beredd, såg honom komma, och höjde armen i skydd, men ändå slogs jag nästan medvetslös av en liten varelse som inte ens når mina knän. Han var en kung bland kattfolk, stark nog att det enda han behövde frukta utanför min dörr var människor och tränade kamphundar, och ändå var han social, kärleksfull, pratig, uppmärksamhetssökande och bedårande feg.
Om en katt till måste jag berätta. Hon var lika lite min som de andra, men till skillnad från dem, levde hon aldrig med mig. Men om henne vill jag inte berätta nu.
Det finns så mycket som kan sägas om katter, om deras självupptagenhet och stolhet, fåfänga och girighet, och deras brist på kärlek till någon annan än sig själva. Det finns de som säger att en katt är inkapabel av att bry sig om någon annan.
För mig räcker det att veta att jag aldrig har behövt gråta i min ensamhet så länge det funnits en katt hos mig, och att varje gång har övergivna tårar skrapats bort av försiktiga tassar och en sorgfyllt ansikte plötsligt känt en orolig, forskande nos som både söker och ger tröst.
Ljudet av en cigarett som tänds.
‘Du tror förmodligen att innerst inne, är jag en ganska hygglig snubbe. Att vapnena, bilarna, våldet... att jag frontar det så mycket jag kan, så att jag slipper göra de riktigt hemska grejerna. Så att jag skrämmer folk till att göra som jag vill, för att jag egentligen inte pallar att skada dem ordentligt.’
Mannen på marken framför skakar sakta på huvudet, stel av skräck, och blodet ritar små mönster i den röda sanden när det faller i tunga droppar från hans ansikte.
‘Inte? Varför inte?’
Mannen tittar upp, rädslan över att bli tillfrågad något han inte vet hur han ska svara på skriven i brinnande bokstäver över hans ansikte. Han stammar till, biter sig i läppen, och hans ögon flackar över ansiktena av männen i bakgrunden.
‘Så jag kan INTE vara en schysst snubbe egentligen? Någon som bara spelar hård? Någon som använder skrämseltaktik och psykologi för att få det han vill ha, men som aldrig egentligen skulle ens överväga tanken på att skada någon ordentligt?’
Mannen på marken sväljer, tar några djupa andetag, och hans blick faller till marken samtidigt som han stammar till svar: ‘Du, du... du är... du visar nåd mot de som förtjänar det, men är hård och hänsynslös mot dina fiender. Du skonar de som lovar att tjäna dig och lyda dig.’ Djupa andetag, och de bakbundna händerna på mannens rygg vrids i desepration. Rösten stegras. ‘Som jag. Jag svek er aldrig. Jag avslöjade ingenting! Jag är din villiga tjänare! Jag gör allt du säger! Jag vill inte dö! Jag vill inte försvinna! Jag vill inte dö! Rhalp!’
Rhalps hand stannar, cigaretten halvvägs till hans mun, och hans blick letar vid horisonten. Sedan förvrids han ansikte i ilska. ‘Vafan får du det där ifrån? Det var ju precis så jag INTE menade! Att visa nåd innebär att varken ta kål på sina vänner ELLER fiender! Jag försöker ju antyda att jag faktiskt ÄR human. Att allt det här bara är en show, och att jag egentligen aldrig skulle göra dig illa!’ Hans blick spelar över mannen på marken, och något skamset sprider sig över Rhalps ansikte. ‘Ja, alltså, inte värre än vad mina pojkar redan gjort. Men du anföll dem med en kniv, Brian. De hade inte så mycket annat val. Och de blev förbannade. Men lite blåmärken är inget mot vad du hade gett dem om de inte stoppat dig.’
‘Jag... jag var rädd. Jag trodde att ni kanske... trodde på tipset.’
‘Du skulle helt enkelt ha litat på min godhet och förstående natur,’, säger den ärrade mannen med två skjutvapen i bältet, blod på läderjackan, konturen av en kastkniv i jackärmen, en söndertuggad cigarett i handen, och tio beväpnade män till sitt förfogande. Hans röst är plötsligt len och mjuk.
‘Ja. Förlåt. Förlåt, Rhalp.’ Mummel. ‘Det ska aldrig hända igen.’
‘VAD ska aldrig hända igen?’ Rhalps röst är plötsligt stål och krossat glas. Tio vapen höjs och riktas mot Brian, och kniven fäst vid Rhalps handled glimmar i solljuset när han för tillbaka rockärmen.
‘Att att att... att jag... att att...’ stammar Brian, och faller bakåt i sanden när han lutar sig bort från Rhalp. Med bakbundna händer och ögonen fortfarande fästa på mannen framför sig, försöker han kravla bakåt, bort från männen framför sig. ‘Att jag... uh... aldrig... Det ska aldrig hända igen att jag inte vågar lita på din godhet och förstående natur!’
‘Åh.’ Rhalp släpper tyget på jackan, och ler vänligt mot mannen. Männen sänker sina vapen. ‘Det var det jag hoppades på. Jag visste att du skulle förstå mig, om jag bara tog mig tid att förklara ordentligt.’
‘Uhh...’ flämtar Brian. Han har ingen aning om vad mannen framfor honom pratar om, och han vågar inte släppa honom med blicken länge nog att blinka bort sanden ur ögonen.
‘Däremot, som du nog förstår, finns det ingen plats för dig i den här gruppen längre. Pojkarna har en dålig ovana. De blir irriterade på personer som anfaller dem med kniv. Om du stannade kvar, skulle det bara sluta i tårar. Så, vi måste pensionera dig.’
Och när Rhalp böjer sig fram och hans hand glider innanför hans jacka, tänker Brian ‘Nu kommer det. Nu har jag nått slutet på hans sjuka spel. Nu dör jag.’
När Brian öppnar ögonen igen, är hans händer fria, och hela hans horisont fylls av Rhalps leende ansikte. Solen spelar vilt, fångad mellan en mun fylld av guldtänder, och guldkedjan som hänger tungt runt Rhalps hals.
‘Nå, skaru ta dem? Jag tycker att det är en schysst deal.’
Brian låter blicken falla, och hans ögon stannar på den tjocka bunten sedlar i Rhalps hand. Tillräckligt mycket pengar att betala mat och uppehälle i många månader. ‘Tillräckligt för att ta mig långt härifrån,’ tänker Brian.
Med blicken fäst på en punkt mellan Rhalps ansikte, pistolerna i hans bälte, och de tio männen i backgrunden, sträcker Brian ut handen och tar pengarna. Tystnad och stillhet råder i några sekunder, och sedan sträcker Rhalp ut sin hand och hjälper Brian upp.
‘Vi kan tyvärr inte ge dig skjuts till stan. Det skulle se fel ut. Jag har ett rykte att tänka på. Men det är inte så långt. Och du behöver ju inte oroa dig för banditer och bus på vägen dit.’ Rhalp ler, och solens lyskraft verkar starkare när strålarna reflekteras i hans tänder. ‘Vi står ju här.’
Några minuter senare står Rhalps och hans pojkar lutade mot sina bilar, cigaretterna i hand, och tittar på den flyende konturen av Brian när han springer över präirien mot civilisation och trygghet. Och sex månader betalt uppehälle.
Rhalp lyfter handen till sin mun, och tuggar frånvarande på cigarettstumpen. Plötsligt slutar hans käkar röra sig, och den misshandlade cigaretten faller från hans hand.
‘Skjut honom.’
Mannen bredvid Rhalp lyfter ett långt, svart, kromat gevär, trycker kikarsiktet på plats, och placerar vapnet mot sin axel. Hans ögon smalnar när de letar efter sitt mål, och hans axlar spänns inför den kommande stöten.
Och Rhalp slår geväret ur hans händer, förvåning och ilska skrivet över hans ansikte.
‘Vad i helvete håller du på med? Jag skämtade ju, fattaru väl? Du kan ju inte bara skjuta en snubbe som inte gjort dig något, bara så där! I ryggen med!’
Mannen stammar förskräckt till svar, händerna lyfta för att värja sig mot den avancerande Rhalp. Ett hårt finger träffar honom i bröstkorgen, och Rhalp trycker honom mot bilen bakom.
‘Du tror att jag är sådan, va? Eller hur? Ett sånt svin. Någon som skulle skjuta en av sina medmänniskor bara för att han tjallat om vår senaste vapentransport. Eller hur? Det tror ni allihop, va? Det är ingen av er som tror mig när jag säger att jag är mild och medmänsklig, eller hur? Ni tror att jag är någon jävla gangsterboss, som offar folk som det passar honom? Eller hur? Här tänkte jag testa er lite, låtsas som jag ville att ni skulle skjuta snubben, i förhoppningen om att ni skulle protestera, och så gör ni det nästan! Vad är ni för ena jävla typer? Vad är det för stil? Har ni ingen känsla för fair play? Och vad tror ni då om mig, liksom? Är det så ni ser mig? Som en jäkla våldsbenägen skurk? Va?’
Och till ljudet av Rhalps röst som stiger i ilska när han skäller ut sin skamsna män, flyr Brian över prärien, ena handen knuten runt sedelbunten, andra handen tryckt mot jackan där belöningen för hans svek vilar. Han vet inte egentligen varför han springer, för förutom ett omgång stryk som var väldigt lindrig i jämförelse med vad han själv försökte göra mot Rhalps män, har ingen egentligen gjort honom illa. Men han springer ändå.
Staden som redan börjar skymta bortom sanddunerna kanske är sliten, illaluktande, farlig och korrumperad. Och risken för att han ska råka illa ut där är långt mycket större än i sällskapet av mannen han just lämnat.
Men den är farlig på ett bekant, normalt, förutsägbart vis. När döden kommer för att hämta honom där, kommer den vara grym, mörk, hänsynslös och kall.
Inte vänlig, hjälpsam, och med ett vansinnigt leende.
Jag förbannar världen och all min bekvämlighet, som har förblindat mig så länge. Jag hade så många planer. Och så många platser att bege mig till. Och åtta år efter att jag slutade gymnasiet, är jag fortfarande kvar i Jönköping.
Jag kan ge er en anledning för varje år till varför jag bara blev tvungen att dröja kvar ännu en liten stund. Flickor, lägenheter jag bara inte ville lämna, band jag aldrig borde börjat i som jag trodde att jag ändå inte kunde leva utan, och så många andra sätt att rationalisera det liv jag egentligen ville leva. Men under varje stolt bortförklaring, finns det något annat.
Det vore väldigt trevligt om dettta något är ödet. Men det känns mycket mer som rädsla, lathet, passivitet, apati, brist på ambitioner och drömmar, bekvämlighet, avsaknad av mål, och en bestående ovilja att släppa taget om sådant som sedan länge gått förlorat.
Men visst hade det varit trevligt om det varit ödet?
Polaris ser mot natthimlen. Valvet ovanför henne snurrar alltjämt snabbare, men hon sitter still.
Hon har tittat mot stjärnhimlen i så många år nu. Den ger aldrig några svar. Den ger aldrig några råd. Den ger aldrig något som består.
Den är tystnad, och tomhet, och oändlighet. För att vara en oändlig källa till liv, är den så väldigt stilla.
Varje natt slutar så här. Efter det sista vinet har druckits, efter de sista pojkarna har kyssts eller hånglats upp eller sugits av, efter krogarna har stängt, lamporna har släckts och lägerelderna längst med stranden har slocknat, är det alltid bara Polaris kvar.
Ingen annan orkar med. Ingen annan har tid. De är för upptagna med att sova ordentligt så att de kan vakna tidigt och jobba flitigt och tjäna rimligt och leva måttligt. Ingen annan vandrar hem timmen precis innan gryningen, med blicken på det oändliga blå ovanför, och tankarna långt bortom horisonten.
Ingen annan kan känna doften av alla världar som väntar där bortom. Och hur de sakta kommer närmare.
Men aldrig når fram.
Polaris ser mot natthimlen. Stjärnan efter vilken hon fick sitt namn lyser starkare än alla andra, men ger henne inga råd om i vilken riktning hon ska vandra.
Jag drack så mycket igår att det känns som jag fortfarande inte nått ytan igen. Någon gång efter tolvslaget men innan krogarna stängde tvingade jag Kansas att följa med mig ut på stan. Han höll sig fortfarande flytande, men famlade efter grepp om verkligheten. Jag hade sedan länge sjunkit.
Vi stapplade ned för Klostergatan, morrade åt katter, vinkade till bilar, skrattade åt människor och kisade med trötta ögon mot stadens alla skiftande ljuskällor. Vi pratade om onlinerollspel och kvinnor.
Någonstans mellan ljusen fann vi Bongo Bar, slog oss ner, och kände oss i sanning nedslagna.
De två timmarna efter det är en trögflytande undervattensdröm av otydliga bilder och dämpade ljud. Jag måste hånglat med tio flickor. Någon gång under natten följde jag med en av dem in på toaletten, men vad som skedde där inne, minns jag inte.
Kansas tittade på. Han lyfte inte en hand, sträckte inte ut en arm, särade bara sina läppar några få gånger för att sorgset förberå mig. Och jag vet att han led, led av varje flicka han inte kunde ta i sitt knä, möta hennes läppar, smyga handen innanför hennes kjol. Hans fästmö var många städer bort, på besök hos släktingar, och det kommer alltid fascinera mig att en man som en gång i tiden levt ett liv endast rockstjärnor, skådespelare och brottslingar vanligtvis får uppleva, med smaken av så många flickor på sina tunga att tillochmed jag avundas honom, nu satt stilla, tyst, och ensam. Och sorgsen.
Jag ska berätta om Kansas sorg en annan gång. Men nu drunkade den i malströmmen av tungor och läppar, och nattens timmar blev till gummiband i vänta på glömskans sömn.
De första tydliga minnesbilderna återkommer när jag vandrar hem längst Vätterstranden, berusad nog att inte känna morgonkylan omkring mig, men nykter nog att märka de vaga spåren av en märklig smak i munnen. Något hände tydligen på toaletten, ändå.
En stund senare var jag förlorad i morgonen omkring mig. Solen hade inte ännu gått upp, och världen fylldes av det gråa, neutrala men hoppfyllda sken som förekommer gryningen. Just då, om jag bara tittat på himlen och luften omkring mig, hade jag kunnat vandra hem på en grå hösteftermiddag, en bister vårvintermorgon, en tråkig sommardag som utlovade en regnig natt, eller, som i det här fallet, ögonblicken innan de första solstrålarna fyller himlen en tidigt vårsommarmorgon, inte riktigt som flytande guld, men kanske inte heller så långt ifrån.
Och när jag sänker ögonen från horisonten, möter hon min blick. De första solstrålarna studsar mot hennes kopparröda hår på ett sätt jag aldrig hade trott möjligt i en värld utan datorgenererade specialeffekter, och kastar sig ut i tomrummet mellan oss. Hon är alldeles för stolt och kraftfull för att kunna vara traditionellt vacker, men i den stunden, hade jag knuffat Helena av Troja åt sidan om hon skymde min syn av flickan framför mig.
Fem minuter senare svär jag för mig själv. Och sparkar på soptunnor. Jag förstår inte varför jag gick vidare. Jag slet blicken från hennes ansikte och vandrade vidare, tomt stirrandes på en punkt bortom marken framför mig.
Jag hade inte ens behövt en elegant fras eller en tafatt ursäkt. Sommarmorgonen hade varit nog med anledning att ställa mig bredvid henne på stenarna vid vattnet och titta mot soluppgången. Jag hade varit nöjd med att bara somna där, vid hennes sida, och få möta hennes gröna blick när jag vaknade.
Jag hade bara hunnit sparka av mig mina skor och i frustration glömt att låsa dörren när en kvinnlig bekant ringde. Hon hade somnat på en fest, och nyss vaknat upp, sista bussen till Habo sedan länge gången. Hennes pojkvän hade behandlad henne illa tidigare på kvällen, och hon behövde tröst. För att inte nämna något annat att tänka på.
Två timmar senare, när hon somnat på min arm, hennes nakna, svettiga hud mot min, låret slängt över mina ben, hennes små bröst mot min arm, hennes nyrakade kropp en vag, stickande känsla där hennes ben möttes och omfamnade mitt, låg jag fortfarande vaken. Smaken i munnen var starkare, och min tunga värkte, men det var inte det som stal min sömn.
Det var något i hennes blick. Flickan på stranden. Som om det inte gjorde något att jag stapplade vidare genom gryningen. Som om hon var nöjd bara med att veta att någon annan vandrade hem genom gryningen och hade tid att lyfta blicken mot den bleknande natthimlen för att leta efter flyende stjärnor.
Två förvirrade och skräckslagna pojkar vandrar mot sömn och trygghet genom Söderköpings natt.
‘Tror du det var något trick? En jäkla fejkad charader? Hade han ett bungie-rep? Landade han i fucking vattnet?’ Sebastians röst innehåller något Johannes aldrig har hört tidigare. Genuin rädsla för något som drabbat en annan människa. ‘Var det ens en han?’
Johannes skakar på huvudet, och vet inte riktigt vad han själv svarar på.
Sebastian, en självklart kandidat för alla former av humanistisk terapi, fortsätter. ‘Alltså, den där stigen går ju tio meter ut från bergets fot. Ingen människa kan väl hoppa så långt. Hörde du något plums? Vad var det vi lärde oss på fysiken? Det spelar ingen roll med hur stor fart något åker ut från en klippa, för det kommer fortfarande nå marken efter lika lång tid... Fast det har inget med det här att göra, för han, typ, kunde ändå inte hoppat så långt att han landade i vattnet, eller? Helvete...’
Och Johannes bara skakar till svar. Han känner plötsligt att de gamla husen som omger honom, människorna som sover där innanför, hela den sovande småstaden i utkanten av hans blick, vet så mycket mer om död än två storstadspojkar från en av Sveriges våldsammaste och farligaste städer.
‘Och jag som trodde att snubbar utan händer var det freakigaste jag skulle stöta på här... Fast det är ju inte som någon av mina fördomar inkluderade skrattande självmordshoppare. Om de inte hoppar från NK, såklart.’
Johannes hinner inte ens försöka le åt sin väns opassande försök till morbid humor, innan en röst får natten att vibrera. Och oh, vilken röst. Vilken kraftfull, hes, manlig, stark, skrämmande röst.
‘Killar! Vänta lite. Stanna för fan. Mina jävla trosor skär in i stjärten om jag måste springa...’
När pojkarna vänder sig om, kan inte deras ögon para ihop rösten med flickan framför dem. Hon är liten och nätt, och fruktansvärt vacker, trots att småstaden står skriven över varje synlig sminkad centimeter hud och varje plagg. Sebastian hade skrattat fördomsfullt och gott inombords, om han inte varit så förvånad över uppenbarelsen framför sig. Att han just sett en person hoppa mot vad som verkade vara säker död kanske också bidrog till hans dämpade sinnesstämning.
‘Tack för att ni stannade,’ säger flickan, och börjar rycka i sina jeans. ‘Fan, de har fastnat. Jag har bara string för att bondejävlarna här i stan inte ger mig någon kuk annars, haha... Vilka är ni? Aldrig sett er tidigare.’
Johannes förväntar sig att för tredje gången någonsin få se sin vän snubbla över sina ord, men Sebastian har redan stigit fram och tagit flickans hand.
‘Vi är mycket riktigt inte här ifrån, min sköna,’ säger Sebastian med ett snett leende, samtidigt som han för handen till sina läppar. ‘Vi kallar Göteborg för vårt hem.’ En lätt kyss på handens ovansida, och sedan möter han hennes blick. ‘Och du är alldeles för tilltalande för att höra hemma här. Får jag erbjuda dig ett storstadspojkes alternativ till bondejävlarnas uppmärksamhet och uppskattning?’
Johannes skakar på huvudet, och ler. Han känner Sebastian väl nog för att veta att hans framåtlutade ställning, böjd över flickans hand, tillåter honom att se in i hennes ögon nedifrån, på ett sätt som inte bara gör att Sebastians långa lugg faller framför hans ögon och ramar in hans ansikte, utan också får honom att framstå som ofarlig och underkastad, utan att han för en sekund förlorar sin elegans. Sebastian förklarade knepet själv en gång. Johannes själv är alldeles för van vid att titta ner på världen från en punkt långt ovanför sina medmänniskors huvuden, så han vet inte alls om det faktiskt får den önskade effekten. Men han vet att nästan alla flickor han någonsin sett Sebastian tilltala känner sig smickrade av hans uppmärksamhet.
Inte den här flickan. Hon rycker åt sig handen som om hon trodde att Sebastian hade tänkt bita, och Sebastian tar ett stapplande steg framåt för att hålla balansen.
‘Bondejävlarna säger i varje fall rakt ut vad de vill.’ Hon tittar med ett retfullt leende på en förvånad Sebastian. ‘När du har lärt dig säga “ska vi knulla” med tre ord istället för typ tjugo kan du få hålla min hand igen.’ Ett skratt. ‘Och så får jag bestämma mig då om du är något att ha.’
Innan Sebastian har hunnit börja forma ett svar som kanske skulle kunna rädda hans värdighet, lösgör sig ytterligare två flickor från skuggorna. Jämnte den märkliga varelsen framför pojkarna bleknar de bort fullständigt. Deras hår är förmodligen blont, och det finns förmodligen minst ett par träningsbyxor ibland kläderna.
‘Kolla vad jag hittade,’ säger den lilla, vackra flickan med den stora, skrämmande rösten. ‘Killar som inte är härifrån. Förutom att den ena snackar för mycket, och den andra inte snackar alls, verkar de five-by-five.’ Hon skrattar igen, med så mycket självsäkerhet i rösten att en fullvuxen man hade ryggat tillbaka. ‘Vill ni känna lite?’
De andra flickorna tittar nyfiket på Sebastian och Johannes, men från ett mycket normalare avstånd, och med vanlig, mänsklig blyghet i blickarna.
Vid det här laget har Sebastian hittat sin misshandlade talförmåga. Han slår ut med armarna, och utropar med spelad dramatik, ‘Johannes, jag tar tillbaka allt jag har sagt. Jag äter upp alla min fördomar. Männen i den här staden är precis så små och ynkliga som jag förväntade mig, men flickorna...’ Han knyter nävarna, sluter ögonen, och öppnar munnen i hänförelse. ‘Ah, flickorna!’ Plötsligt vänder han sig, och kastar ut sin hand mot Johannes. ‘Min blyge vän, stå inte handfallen och modstulen, för framför dig står tre varelser så vackra att inget jag har skådat på denna jord kan stjäla mina drömmar igen. Mina drömmar tillhör för alltid dessa tre vilda, vackra, förtrollande vårvindsvarelser.’ Han snurrar runt igen, och sveper med två steg fram till gruppen av flickor, och hans smalt skurna kavaj fladdrar ut bakom honom i rörelsen. ‘Jag ska inte göra misstaget att ta din hand igen, valkyria, men denna brustne skald skulle få vandra i himmelriket en liten stund om du och de två dryaderna bakom dig skulle vilja vandra vid vår sida en liten stund genom natten, och låta oss bada i härligheten av er månglans.’ Och Johannes ser till sin fascination att den vackra flickans dömmande blick och föraktfulla leende börjar bytas mot smickrat intresse. Trots sitt uttalande, tar Sebastian försiktigt hennes hand, och den här gången drar hon inte undan den. ‘Men du, vackraste stjärna, är ingen dryad. Du kan inte vara en skogsnymf, eller en alv i människoskepnad.’ Hans blick möter hennes. ‘Du är en strimma månljus i mänsklig form. Du är älvornas drottning...’
Det absurda dramat framför honom till trots, blir Johannes plötsligt medveten om att fler personer närmar sig i mörkret där de tre flickorna uppenbarade sig. Ett vitt staket löper längst med vägen han och Sebastian vandrade på, och innanför breder en gammal, förfallen mini-golfbana ut sig. Och där i mörkret skymtar han flera gestalter. Pojkar. Eller unga män.
‘Vad var hon, saru? Och vad fan sa du om männen i Söderköping? Öh, du, bögen. Kukjävel. Jag pratar med dig.’ Staketet knakar när flera av killarna sätter händerna på det och drar eller kastar sig över. Den unga mannen längst fram går mot Sebastian. Hans röst är väsande och aggressiv. ‘Tror du att du kan komma och tafsa på våra tjejer som du vill, bögjävel?’
‘Varför skulle jag vilja tafsa på “era tjejer” om jag var bög, ditt inavlade missfoster? Glömde din mamma att förklara hur sexuell attraktion fungerar när hon tog din oskuld, incestpojken? Eller var hon för upptagen med att producera småbröder till dig tillsammans med din storebror?’ Du vet, han som också är din pappa? Är det därför dina ögon sitter så långt isä... uhhh’
Sebastian stöter ut det sista ordet och stapplar bakåt när pojken framför knuffar honom hårt. ‘Skaru ha stryk, eller?’, väser hans anfallare, och lyfter en tom ölflaska i högerhanden.
‘Vilken sjuuukt dum fråga. “Ska du ha stryk?”. Vad i helvete förväntar du dig att jag ska svara? “Ja tack”? Seriöst, frågade du mig just om jag ska ha stryk? Kan du bli mer kliché?’
Medans han pratar, backar Sebastian, bort från flaskan och pojken som bär den. Johannes står frusen vid marken några meter bort. Han hade hoppats på att snabbt kunna dra Sebastian där ifrån, och undvika det våld som nu verkar några få tunga andetag bort. Mysteriet med den märkliga flickan som sprang ifatt dem hade fått gå olöst. Johannes storlek och kraftfulla kropp betyder inte att han på något sätt är bekväm med våld. Eller att han inte är rädd för det.
Men Sebastian, den smala, slanka pojken, kastar nu ord efter ord mot gänget framför dem, och det enda tecknet på att han skulle frukta misshandeln som de är nära att råka ut för är ett kort säkerhetsavstånd till den höjda flaskan. Och plötsligt har han inte ens det, när den självutnämnde gängledaren tar ett snabbt steg framåt, och, trots vapnet i sin hand, knuffar Sebastian igen.
‘Rör du mig en gång till, kommer jag kontakta polisen,’ utbrister Sebastian plötsligt, rädsla och desperation målat över varje ord. Skrattet dånar mellan husen när killarna bakom ledaren visar precis hur mycket de fruktar Sebastians klena hot i en stad som inte har sitt eget polishus. Och ledaren höjer händerna och rör sig snabbt mot Sebastian för att trotsa hans ord och knuffa honom en tredje gång.
Ljudet av ledarens käke som spricker ljuder onormalt högt över skrattet i den tysta småstadsnatten när Sebastians spark träffar honom i sidan av ansiktet. Den skadade pojken tar några osäkra steg, och hostar sedan blod över sin egen haka. Han klentrogna blick möter Sebastians, och sedan faller han ihop åt sidan. Sebastians nästa spark träffar honom i ansiktet, och asfalten river den andra sidan av hans huvud blodigt av friktionen.
‘Jag ljög, din dumme jävel,‘ spottar Sebastian rasande. ‘Om det ens finns en snut här, är han lika jävla inavlad som er, och är upptagen med att våldföra sig något jävla får eller era mammor. Om det ens går att se någon jävla skillnad!’ Sebastians ansikte är rött, och blodet pumpar under hans hud. På något sätt finner Johannes det betryggande att inte ens Sebastian kan hålla kvar vid sin vanliga elegans just nu. Han kanske inte är hälften så rädd som han borde vara, tänker Johannes, men åtminstone är han inte cool nog att vara lugn och samlad.
Samtidigt som Sebastian lyfter sin fot för att stampa den fallna pojken i ansikten en sista gång, väller de andra pojkarna fram. Sebastian dansar bakåt efter den sista sparken har fallit och fångar den första knytnäven som faller mot honom, men sedan försvinner han i ett hav av händer och fötter och kroppar. Ljudet av slagen dränker syrsorna ute i natten, men Sebastian är alltjämnt tyst.
Och sedan är Johannes där. Hans rädsla för våld är ingenting mot hans omtanke för sin vän. Han sliter den första pojken från gruppen av Söderköpingsbor som sliter i Sebastian som vargar runt en skenande häst. Staketet stoppar pojkens färd, och han faller ihop i en hög på asfalten. Johannes knytnäve träffar nästa varg, och han gnyr som en sparkad hund samtidigt som han faller. När han griper tag i den tredje pojken, vänder sig de sista två om. Ett knivblad blänker i månljuset.
Johannes släpper den tredje pojken, håller ut händerna och backar. Han ser att Sebastian fortfarande rör sig på marken bakom pojkarna. Förmodligen på väg att resa sig upp för att anfalla pojkarna bakifrån, tänker Johannes, och samtidigt som paniken sprider sig i hans kropp, drar en till av pojkarna kniv.
Ännu en skugga lösgör sig från mörkret bakom staketet. En hand griper om plankorna, en kropp glider genom luften, och fötterna slår ner bredvid Johannes. Pojkarna framför dem ryggar tillbaka. Johannes undrar, någonstans bortom paniken, om alla Söderköpingsbor har samma känsla för dramatik som Sebastian, eftersom de alla dyker upp ur mörkret vid precis rätt tillfälle. I ögonvrån ser han hur de två pojkarna han nyss fällde reser sig från marken.
Månljuset faller på ett ansikte som för några få ögonblick verkar prydas av långa, invecklade, blåa tatueringar som kryper uppför huden i en långsam, invecklad dans. Sedan möter mannen Johannes blick med ett leende, och säger ‘om du ska dö för en klinga av kallt stål, ska det vara längst med Avenyn, och ditt blod ska pryda det land där din själ hör hemma. Ta den missledda skalden och spring, Johannes, så slipper Söderköpings tomhet bli det sista du ser.’
‘Men... om du dör här, då?’ Någonstans mellan enhandade gäster, självmordshoppare, en Sebastian som bryter käken på sin fiende med en välriktad spark och mystiska män med skiftande tatueringar som kan Johannes namn, har hela kvällen smält samman till en trögflytande, tjock, overklig dröm, och Johannes griper desperat efter något som går att förstå i mannens ord.
Leendet växer. ‘Jag är säker. Det är inte mycket jag håller för givet längre, men den största sanningen jag känner i denna värld och nästa, är att Söderköping aldrig kommer bli min död...’ Och när en av pojkarna framför dem, som nu nått slutsatsen att tre personer med knivar är fler av två utan vapen, lyfter handen för att måtta ett hug, glider mannen genom mörkret som en formlös, fjäderlätt skugga. Johannes hör hur pojken med kniven svär när mannen griper hans handled, och sedan stiger den skarpa smällen av en arm som bryts över hustaken.
Samtidigt som pojkens plågade skrik studsar mellan husen och tre pojkar alla kastar sig som en man mot sin nya fiende, kniv, flaskor och händer höjda, kastar sig Johannes framåt och sveper den fjärde gängmedlemmen ur vägen med sin väldiga arm. Han sliter Sebastian till fötter, och börjar springa. Han vet inte vart,
Plötsligt är flickorna där. Den märkliga, vackra varelsen som är upphovet till bråket ropar över skriken och slagen bakom dem, ‘hitåt. Hitåt, för fan. Jag bor nära. Jag vill hjälpa dig, med blodet och såren och så. Och det säger jag inte för att jag vill få av honom tröjan! Inte bara!’
Månens ljus följer de springande figurerna som försvinner bland husen. Någonstans, långt bakom dem, hörs fortfarande ljuden av kamp, men ett efter ett, tunnas skriken ut, tills tystnad återigen råder i Söderköpingsnatten.
På gatan där Johannes, Sebastian och deras tre småstadsbeundrarinnor just försvann mellan husen, kliver en flicka ut. En svart katt vandrar vid hennes sida. Hon tittar länge mot mörkret där de springande figurerna försvann. Sedan vänder hon huvudet och blickar ned mot vägen där ljuden av strid nu har ersatts med en väldig tystnad. Katten följer hennes blick med sin egen.
‘Jag sade ju det. Söderköping är inte så stilla som det en gång var.’
Flickan går vidare ned för gatan, men katten står kvar och tittar in i mörkret vid gatans slut, mot platsen där slagsmålet ägde rum. Plötsligt finner hennes gula pupiller något där, hon öppnar sin mun som för att jama, men sedan hon vänder bort huvudet och följer flickan genom småstadsnatten.
I skuggorna bakom dem rör sig en formlös, fjäderlätt skugga bort genom tystnaden och natten, tills den försvinner in i mörkret som väntar där staden tar slut och skogen tar vid.
Jag har dansat i cirklar runt min egen historia länge nog nu. Det är dags att jag visar er vad jag såg när historien upphörde.
Och hur det gick till när jag såg drakens öga öppnas.
‘Det är ju helt jävla tragiskt’
‘Vad är, vackra uppenbarelse?’ säger Sebastian sammanbitet, utan sin vanliga överdådighet. Han sitter på på en säng i ett stökigt flickrum med bar överkropp, och den vackra flickan med den kraftfulla rösten sitter på knä i sängen bredvid honom. Hon torkar blodet från hans trasiga ansikte med en handduk. ‘Jag hoppas du inte menar vårt sammandrabbning med dina vänner, för det var endast lite lätt kvällsmotion.’
‘Nej. Det var skithäftigt.’
‘Så, vad är tragiskt? Ja, förutom allt som rör den här hålan.’ Sebastian lyfter blicken och möter hennes. ‘Nästan allt.’
‘Det tragiska är att där ute, förut, var jag nära att typ slappa till dig i ansiktet för att du var så fånig och ordbajsig. Men nu, när jag har sett dig slåss, på grund av mig... nu är jag precis som vilken puckad, lättlurad småbrud som helst. Nu tycker jag du är as-sexig...’
Sebastian lyfter sitt blodiga ansikte, och tystnaden blir till ett hav omkring dem när han möter flickans blick. Hennes hand har stannat, och vilar mot hans kind. Inte ens den blodiga och blöta handduken mellan hennes fingrar kan förstöra kraften i hennes beröring.
Till slut, efter några sekunder av blickar långa som timmar, säger Sebastian mjukt och tveksamt ‘jag har redan någon som...’
Sedan griper flickan tag om hans nacke, sliter hans huvud mot sitt, och kysser honom så våldsamt att Sebastian måste böja sig bakåt för att luta sig på sin ena arm, missar sängkanten, famlar med händerna om flicka, täcke, handduk och madrass, och slår i golvet med flickans kropp över sig, tryckt tätt mot sin.
På våningen nedanför tittar de två andra flickorna mot taket och rummet ovanför när de hör dunsen. De ler, och en av skakar lätt på huvudet. Johannes, som behöver lite mer tid på sig att glömma möjliga själmordshoppare, sin väns plötsliga förvandling till shaolin-munk, deras räddare i nöden, och allt våld han har sett denna kväll, kastar sig upp på fötter.
En liten hand faller på hans arm. En av flickorna tittar upp mot honom med något roat i blicken.
‘Du behöver inte oroa dig för killarna ni slogs med. Din kompis är säker. Från killarna, i varje fall...’
